Inte så konstigt kanske att man jobbar på psyket, när man så schizofrent kastar sig mellan intressen. I helgen som var, besökte vi tillsammans med några goda vänner, Nordiska muséet för att gå på tedans. Te, varma scones och lite styrdans till storbandsjazz. I en helt fantastisk lokal. Det var kul faktiskt och mot strömmen, eftersom jag vet att majoriteten av mina vänner hade tvärnekat till att följa med på nåt sånt här. Jag hade förmodligen inte ens vågat fråga, eftersom jag vet att det är så utanför folks comfort zone, att det är otänkbart.-
Samtidigt med det mjuka intresset så pendlar jag fram och tillbaka. Ett av de få tv-program jag följer slaviskt är The ultimate fighter och det är rätt långt ifrån tedans, kan jag säga. Men lika hemskt som det kan vara att se en person bli slagen, lika fascinerande kan det också vara att se otroliga fighters göra upp i buren. Har nån pervers liten soft spot för fighters som Fedor Emilianenko eller George S:t Pierre. Och då jobbar jag ändå på psyk och HATAR våld på jobbet och i verkliga livet.
-Jag älskar att gå på teater och gör det förmodligen betydligt oftare än genomsnittet. Älskar än mer att gå på ishockey och gapa för full hals. Kan gapa för full hals bara av att lyssna på radioreferat också. Går ofta på muséer, gärna med modern konst och ser alltid till, vart jag än åker i Europa, att besöka olika utställningar. Samtidigt har jag koll på när olika fotbollsfirmor slåss mot varann, när och var. Inte för att jag själv någonsin skulle delta.. men ändå. Är rätt beläst om seriemördare men trivs egentligen bäst på ett hemtrevligt och stillsamt fik. Förklara det den som kan..?
-
I övrigt så är jag också inne i nåt tråkighetsstim. Såg Matt Damons Green zone härom sistens och den var verkligen helt fantastiskt tråkig. Samtidigt läser jag Mariel Barberys uppföljare till Igelkottens elegans - Smaken, och den är verkligen inte bra. Fantastiskt tråkig, den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar