Bygg, riv och guldbaggar

Kanske har borgarna i stan insett att det snart bara är slutraksträckan kvar till valet och att man därför nu fått eld i baken, åtminstone vad gäller Stockholms byggprojekt och det här luddiga begreppet med att uppfylla vallöften. På kort tid har beslut fattats om både nya Slussen, detaljplaner för Norra djurgårdsstaden OCH Norra stationsområdet. Här ska byggas bostäder och efter hur man väljer att räkna (politikerna nöjer sig med att kalla en gjuten bottenplatta för klar bostad och därmed infriat vallöfte om antalet påbörjade nya bostäder). Inte antalet färdigställda bostäder som alla dessa bostadssökande kan flytta in i men väl en bottenplatta. Självklart är det ytterst glädjande att man äntligen sätter igång och börjar bygga - såväl bostäder, som nya arbetsplatser och ny profilerad arkitektur för stan men man undrar ju lite.. är borgarna så rädda för att förlora valet (även i Stockholms stad) att man åtminstone vill klubba igenom minnesvärda testamenten? Nåt att bli ihågkommen för? Sten Nordin kan nu gå i pension som mannen som "byggde" om det nya Slussen. Kristina Alvendal kommer alltid bli ihågkommen, även efter sin död, som kvinnan som slogs för och klubbade igenom bygget av Tors torn. På samma sätt som Yngve Larsson och Hjalmar Mehr ökänt skrivit in sig i historieböckerna som pådrivare av Norrmalmsregleringen (rivandet av Klarakvarteren). Ibland kanske även lite personlig prestige kan vara till allmänhetens gagn.

Och så var det Guldbaggegala igår. Faktum är att jag inte ens brydde mig om att kolla på den (men klaga efteråt - det går bra!). Män som hatar kvinnor var ingen dålig film, inte alls, men ändå ett tecken på en filmbransch som skriar efter högre kvalitet. Att däremot Noomi Rapace fick en guldbagge för sin roll är en skymf. Tycker inte hon agerar överhuvudtaget. Hon är som en antites till skådespeleri - hon bara finns i filmen. Avstängd. Och Kjell Bergkvist vann pris för bästa manliga biroll. Svenskt skådespeleris motsvarighet till AC/DC, Peps Persson eller en gammal Moraklocka. Man vet alltid vad man får - det är ETT koncept och inget mer. Inga variationer, inga nyanser, ingen utveckling. Bara samma sak, år efter år. Han spelar samma roll, i film efter film. Det enda som skiljer är kläderna och antalet rynkor med åren.