Gott nytt år och Årets bästa film

Ett riktigt gott nytt år till alla (eller de få?) läsare man har där ute. Uppskattar er mer än ni anar. Hoppas fortsätta skriva, även om fotobloggen också kommer att ta en viss tid. Numer finns det en hemsida med länkar till några av dem som anmält sitt intresse för att starta redan från första januari; http://365.hemsida.net/ . Alternativt direktlänken till fotobloggen: http://365daysofoakbitch.blogspot.com/

Avslutar också.. något påverkad av middagens goda drycker med 2009 års bästa film - enligt mig.

1. La zona. Mexikanskt drama om ett gated community i Mexiko city, ett litet reservat av välbärgade innanför höga murar och taggtråd - för att hålla de fattiga och underpriviligierade på säkert avstånd. En natt händer så det "skräckinjagande" att en stor reklampelare på utsidan rasar snett mot de rikas mur och bildar som en klätterstege - rakt in i det rika området. Konflikten kan börja. Gripande, oerhört bra och skrämmande.

Årets bästa filmer; plats 2

Jag försöker bara tänka mig in i sits, OM jag varit 20 igen. Ok, nu ska vi gå och se en 2½ timme långt tyskt drama, som utspelar sig i ett mindre bondesamhälle 1914. Ja, filmen är i svartvitt också. Inga kända skådisar (förstås) och förvänta dig inget högt tempo eller mycket action. Svaret hade med 100% säkerhet blivit ett nej tack. Men tiderna förändras, liksom smak och tycke och Michael Hanekes nya film Det vita bandet är ett litet mästerverk i sin anspråkslösa framtoning och slutpoäng. Aldrig har väl 2½ timme känts så korta och att man känt sig snuvad på mer. Jag vill ha mer, jag vill veta mer! När kommer Det vita bandet 2 - harder, longer and uncut? Referenserna jag gjorde under filmen är många och schizofrena. Tänker både på ett tyskt spännande Hemsöborna, eller en avskalat Wiscounsin death trip, kanske med några stänk liknelser av känslan i The Village. Riktigt bra och beroendeframkallande är det hur som.

Årets bästa filmer; plats 4 och 3

Jobb. Ibland är det roligt när personer av utländsk härkomst vill uttrycka sig med svenska ordstäv eller ord och betydelsen blir en helt annan. Minns fortfarande den indiska systern som misstänkte att det var en viss medicin som varit "bovet i Dramaten" hos en patient. Eller under gårdagen, då en syster föreslog att det bästa sättet att muntra upp en dyster patient var att "peppra" henne, som gott det gick. En annan klassiker är annars den spanska kvinnan som klagade på att hon inte kunnat sova, eftersom hennes man hade runkat precis hela natten. "Runka" (roncar) på spanska betyder snarka, om nån undrade..

Och så fortsättningen på årets bästa filmer:

4. Mellan väggarna. Franskt drama om vardagen för en högstadielärare i en stökig Paris-förort med hög invandring och sociala problem. Frustrerande men också väldigt sevärt och ett synligt bevis för att lärares hårda kamp, dagligen, borde uppskattas så mycket mer av samhället.

3. Inglorious basterds. Kors i taket, Quentin Tarantino gör en film med ett manus värt namnet! Quentin Tarantino börjar regissera sina skådisar - till att inte bara strössla coola oneliners omkring sig, utan för att få dem att agera. Och om inte Christoph Waltz får en Oscarsnominering för sin roll som colonel Hans Landa så.. ska jag äta upp hela hundens 5-kilossäck med torrfoder. Man känner igen Tarantinos dialoger och bildspråk men här finns mer att hämta. Men förvänta er ingen historiebeskrivning baserat på sanna händelser.

Årets bästa filmer; plats 7 till 5

7. Tvivel. Inte mycket till story egentligen men årets tyngsta skådisduell, mellan Philip Seymore Hoffman, Meryl Streep och Amy Adams. Ibland kan verkligen de enskilda prestationerna göra en större helhet. Sorgligt utmobbad på Oscarsgalan och Golden globe; med fem nomineringar men inga vinster.

6. King of kong. Årets dokumentär. Visst kan den anklagas för att vara enögt dramatiserad men det fråntar inte insikten i en fascinerande värld inte många känner till. Vuxna män spelar arkadspel och Donkey kong - och det är allt annat än "bara på lek". Blodigt allvar, blod, svett, tårar, svek, lögner, avund och tåliga familjer som stöttar sina makar, som vigt sitt liv åt att spela Donkey kong på professionell nivå.

5. Rachel getting married. Nymuckad efter 10 år på rehab är den annars så pimpinetta Anne Hathaway en klassisk "fish out of water". Fel kvinna på fel plats. Släng in denna vansinnigt egocentriska, grälsjuka och institutionaliserade Hathaway som inbjuden på nåder till systerns tänkt "perfekta" bröllop. Irriterande är bara förnamnet. Irriterande bra dessutom.

Lystring! 365 foton - snart dags!

Som nån uppmärksam kanske redan noterat så har vi (jag och Carina) bestämt oss för att köra på ett fotokoncept inför nästa år. 365 kort, ett kort om dagen, under hela 2010. Vi uppmanar förstås fler att vara med i projektet och det kommer att finnas en sammanfattande hemsida inom kort, som knyter upp alla de separata fotobloggarna som vill vara med. Kanske blir det kanske bara två.. vad vet jag? :) Ju fler desto bättre!

Fotobloggadressen: 365 days of Oakbitch.

Julen och Årets bästa filmer; plats 10 till 8

Julen var trevlig, trots jobb. Några mindre malörer och felköp (som sig alltid bör) men allt som allt väldigt bra. Spelat underhållande sällskapsspelet Zooloretto, umgåtts med familj och druckit perversa mängder julmust. Hittat fantastisk musik, fått Fleksnesboxen och knutit kontakter på Flickr.

Har funderat en del på min musiklista över årets bästa skivor och mer än en gång fått höra att "jag har inte hört talats om en enda skiva du skriver om!". Kanske kastade jag in fel skivor på listan. Är ju annars omåttligt förtjust i Temper traps debut "Conditions" och borde nog klämma in den någonstans kring plats 4-5-6. Annars släppte Midlake en ny singel i dagarna, vilket gör förväntningarna skyhöga på kommande "The courage of others", som släpps i februari. Videon är dock inte den officiella, bör tilläggas.

Så nu den högst personliga filmlistan över årets bästa filmer. Gick väldigt lite på bio i år, så årets lista är mestadels baserat på det som kom ut på dvd under året, med några undantag.

10. Jag har älskat dig så länge. Hjärtskärande och Kristin Scott Thomas. Det räcker väl så? Kanske ingen film man ser på en fredagkväll till popcornen, inför en kväll på stan men det är fransk film när det är som bäst. Berörande i sin stillsamhet och trauma.

9. Synecdoche New York. Charlie Kauffman är tillbaka, mer skruvad än någonsin - å ena sidan. å andra sidan mer melankolisk, eftertänksam och vemodig. Det är inte lätt att hänga med i denna meta-meta film. Kanske kräver det rentutav att man ser filmen mer än en gång men det är så vackert i sin galenskap. Philip Seymore-Hoffman och Samantha Morton i huvudrollerna.

8. Benjamin Buttons otroliga liv. Och det är en otrolig film också. Kanske är det egentligen en rätt enkel historia - om den hade berättats kronologiskt - men ibland sker ju storverk bara i att bryta mot dessa konventioner (Pulp fiction, Memento) och bara komma på det knasiga i att Brad Pitt föds som gammal gubbe och dör som bebis. Brad Pitt blir inte bättre än såhär och att han då ändå blev snuvad på sin Oscar av Sean Penn (för den erbarmligt tråkiga Milk) kan ju bara betyda att Pitt aldrig kommer att få nån Oscar. Eller att han i slutändan får det för lång och trogen tjänst, av politiskt korrekta skäl, trots en rätt dålig fillm (såsom ex Denzel Washington för den medelmåttiga Training day). Cate Blanchett strålar som alltid och dataanima-tionerna/sminkningarna kring skådespelernas åldrande/yngrande är riktigt bra.

God jul och en dålig Mann

Då var man 37 och ytterligare ett steg närmare graven. Man inser också att det är nya tider och att ingen längre ringer för att gratta en på födelsedagen. Nu är det Facebook som gäller. Och mail. Några enstaka sms. Fyller man år dagen före julafton så har man också lärt sig att det är dödfött att ens försöka styra upp nåt födelsedagsparty - eftersom alla ändå är fullt upptagna med det sista intensiva julklappshandlandet på all sin fritid. Annars har det varit en stillsam och trevlig dag med nostalgiska presenter (fantastiska Comic strip-boxen) bla. Serien som tyckts ha gått de flesta obemärkt förbi, nån gång tidigt 90-tal.

Hann under natten se Michael Manns Public enemies och förutom att den kändes helt anemisk och befriad på karaktärer av kött och blod så var det en av fåtalet filmer där man har mer sympati för skurken än för polisen. Men överhuvudtaget är det ingen skådisfilm.. varför ens plocka in stjärnor som Johnny Depp, Christan Bale och Marion Cottilard, om man ändå inte tycker att agerandet är speciellt viktigt.

Nu blir det julfirande på Östermalm och efter det återkommer jag med Årets bästa filmer. God jul på er!

Shop til you drop

Julshoppingen i sig är jobbig men vad värre är.. den här köpcenterhysterin som bara fortsätter att blomstra. Har under någon månads tid haft "förmånen" att besöka inte bara gamla trista köpcenter i Stockholm utan också de flesta av de nya som poppat upp. Känns som att det tillkommer ungefär ett nytt köpcenter i månaden och absolut INGENTING är originellt och nytt. Som en färdigställd modul av medföljande gamla butiker. Idel kedjor. Bara mer av samma sak; H&M, Dressman, Kappahl, Åhléns, Gallerix, Clas Olsson, Indiska, Macdonalds, Guldfynd, Akademibokhandeln, 3, Lagerhaus, Wayne's coffee.. wow. Vad hände med det unika? Är det verkligen det här folk vill ha? Nya Sollentuna centrum, nya Flemingsbergs centrum, nya Danderyds centrum, nya Mörby, Rosenkälla, Täby, Odenplan, Hornstull, Sickla, Lindhagen, nya större Kista, nya större Forum Nacka med ännu större Dressmanbutik!!! Samma jävla sak. Samma butiker, samma utbud, samma likriktning. Är det verkligen det här folk ska göra på sin fritid? Konsumera mera - gärna av samma sak. Och problemet blir ju bara tydligare, hur små unika affärer med små resurser är helt chanslösa att konkurrera - och allt som oftast inte ens kommer in i köpcentren, eftersom det finns regleringar vad gäller öppettider och köpcenter idag ska ju kunna vara öppna nästan jämnt, vilket är en omöjlighet för en enmansföretagare som på egen hand försöker driva runt en liten nischad butik. Det här märker man minst lika mycket på tidigare intressanta butiksgator i Stockholm, som tidigare haft ett blomstrande och kul utbud men nu står allt fler butikslokaler gapande tomma. Upplandsgatan är bara ett exempel, som fortfarande har kvar några antikvitetsbutiker men där också en hel del försvunnit, exempelvis den fantastiska Dockakuten. Snart är väl allt ersatt av ett nytt Lidl, Elgiganten eller Deichmann ändå.

Föga förvånande så börjar likriktningen i stan även visa sig på andra håll. Varför nöja sig med en sjöstad? Hammarby och det havererade Gåshaga var inte nog. Visst kan sjöstäder vara fint i liten skala men det är väl knappast vad Stockholms sk förtätning handlar om? Knappast en långsiktig plan för hur vi löser bostadsbristen för ungdomar 18-24 år? Alla studenter kan inte bo i sjönära fyrarummare med egen båtplats. Nä, nu ska det byggas gles sjöstad lite varstans i länet. Finnboda, Väsby, Lilla Essingen, Lövholmen, Hägernäs, Glasberga i Södertälje. Likriktat, opersonligt, mer av samma sak. Är man inte trött, så blir man.

Gubbtanter

Så irriterande. Under senaste jobbpasset myntades ordet "gubbtant", vilket sen användes som smädande benämning på alla som jobbade. Vad är egentligen en gubbtant? Ordet i sig kom som en felsägning, efter att avdelningens manliga lammkött lagom sliskigt och tantsnuskigt beskrivits som "tantpojke" av en halvpilsk sköterska i 50-årsåldern. Enligt henne är en tantpojke en ung man som speciellt tanter faller för, som de vill ta hand om, skämma bort.. Ja, lite.. "kom och sitt i mammas knä", ungefär.. som hon beskrev det. Ung, snygg, dum och ju mindre han pratar - desto bättre. Så ibland undrar man ju lite.. hade en man pratat på det där viset, så hade det blivit ett ramaskri om gubbsjuka och snusk.

Rusningstrafik enligt Melito

Det är inte varje dag man åker buss hem från jobbet en tidig morgon och tänker på Melito av Sardis. Det är inte mannen på bilden ovanför, om nån trodde det. Melito var den biskop som ungefär 160 e kr anses vara upphovet bakom dieicidaanklagelsen, myten kring judarna som guds mördare. Judarna, som en enda enhet - bar skulden. En myt och ett hat som odlas än idag, där man allt som oftast kan applicera sin antisemitism på lite modernare argument men allt går tillbaka till Melito. Vadan då denna tjomme i toga, kvart över sju på morgonen? Det började med att jag läste en krönika för några dagar sen om att tillverkningsindustrin i Sverige - eller kanske överhuvudtaget all arbetsmarknad som tycks monoton, "meningslös" och inte speciellt glamourös, börjar få allt större problem med att rekrytera ungdomar till sina arbetsplatser. Varför? Mycket pga av att de 80-talister och nu också 90-talister som kommer ut från gymnasier och ut på arbetsmarknaden lider av "attitydsproblem". Problem mestadels formade och färgade från vår populärkultur. Har man Paris Hilton eller för den delen Sofi Fahrman som förebild och idol, så vill man, trots usla utgångsbetyg, knappast gå och ställa sig vid nåt löpande band i nån fabrik och tillverka nån skittråkigt, eller sitta i kassan på Konsum. No way. Livet ska ju vara kul och glamouröst. Fester, solsemestrar och dyra märkeskläder, typ. Alltså pumpar vi ut generationer av nonchalanta kids som vill ha allt serverat på fat och inte riktigt förstår grejen med att behöva kämpa för att få nåt åstadkommet. Speciellt inte om det inte är classy från början.

Och på bussen idag, i rusningstrafik, dyker det upp en sån här nonchalant lirare. Världsvan 80-talist som tänkt sig jobba lite, typ. Folk är trötta, vill till jobbet, eller hem och väntar på att killen ska prata klart i mobiltelefonen framme vid busschauffören. Varför det, undrar ni? Ja, för chauffören vägrar köra innan killen i proper halsduk visat giltigt färdbevis och killen måste bara avsluta ett samtal först - innan han sen kan skicka iväg och få ett sms - med bekräftad bussbiljett. Och där sitter vi - och glor på idioten. Och förbannar populärkulturen.

Nån dag efter attitydsproblem-artikeln hamnade jag på nån mindre politisk korrekt site på nätet, som la ut texten kring fördumningen i samhället. Vems är felet? Ja, vem är det som styr Hollywood, vem styr och ställer på tv-bolagen, vilka är de stora mediala mogulerna, bossarna och lobbyisterna? Judarna, såklart. Den överlägsna rasen. Den utvalda rasen. Judarna är smarta, dubbelt smarta i sin Machiavelliska syn på samhällssystemet. Vad varje jude vet är att utbildning och kunskap är det absolut viktigaste verktyget för att ta sig någonstans i samhället. Kunskap ger makt och skulle inte kunskapen i sig räcka - så finns ju alltid den judiska famnen av kontakter som tar dig uppåt. Hur är sen det enklaste sättet att behålla makten? Att utbilda sig själv - samtidigt som man nedåt, mot ickejudarna, via film och tv sprider så mycket fördummande skit, värderingar och attityder som det bara går - för att hålla den stora massan i shack - hålla dem på en outbildad korkad nivå. Vi måste med vår kunskap sprida ryktet till de andra att kunskap är skit och oviktigt. Söndra dina moståndare och härska. Viktigast är vilka skor du har på dig, vem du ligger med, eller om du är coolaste snubben i klassen. Så.. grabben med mobilen.. det är ok, du är bara ett offer för den sionistiska världskonspirationen. Det är inte ditt fel att du är nonchalant och dum i huvudet. Prata klart du, så väntar vi. Och tänker på Melito.

Tiger Skog, konferensfyllon och flickan som tappade konceptet

Kanske ett dåligt omen att vara med i Gilettes reklamfilmer? Först var det Thierry Henry som efter den berömda handsen i VM-kvalet mot Irland blev klassad som en fuskare och svinpäls av en hel fotbollsvärld. Sen kom då förstås häradsbetäckaren Woods på det, mannen som tappat ALLT i trovärdighet och som inte direkt kan bortförklara sitt systematiska beteende som ett litet snedsteg. Kvar står nu bara Roger Federer med äran i behåll. Hur länge väljer Gilette att fortfarande rulla sina reklamfilmer med Woods? Såg den så sent som igår. Hur länge dröjer det innan Roger Federers gloria faller?

Hektisk helg med trevlig julfest som grädde på moset. Blir alltid lika imponerad värdparets fingertoppskänsla för att mixa festfolket - allt från barndomsvänner till att vara "en kille som passade våra jackor på Kvarnen för två veckor sen" och ändå få personkemin att funka. Så det kanske var logiskt i det klimatet att också bli bjuden på nyårsfest hos en person jag aldrig träffat tidigare. Det är väldigt märkligt när man tänker på det.. Hur får man ihop människor att funka på en fest/bröllop. Varför blir vissa bröllop/fester supersuccéer medan andra, med också likvärdiga sammansättningar av gäster - blir skittråkiga? Kanske fick jag ett svar under jordbordsmiddagen i förra veckan. Vårt sällskap funkade utmärkt men i ett rum bredvid hade ett stort gäng Svensson-gubbar på konferens tagit plats. För mycket sprit, inga kvinnliga moderatorer och nån kombination av dåligt ölsinne, folk som blir personlighetsförändrade av alkohol och trött fyllesexism. Ja, de var förmodligen på väg åt "slipsen runt huvudet-stadiet". Som att nu är vi fria från våra kärringar ett tag, så då måste vi passa på att svina lite. Och till alla de som är emot invandrare... vilka är det som missköter sig så fort det kommer in alkohol i bilden? Det är knappast muslimerna (som inte dricker alkohol) eller sydlänningar som dricker vin för det sociala umgängets skull - inte för att bli kanonpackad, gapig, pinsam och slutligen stupa som ett vrak i ett hörn. Det är som nåt arv från ungdomen, att man dricker tills man svimmar - av egoistiska och självdestruktiva skäl.

Sett lite film i helgen också. Flickan som lekte med elden var ju helt hopplöst rörig och ospännande och Noomi Rapace är verkligen ingen bra skådis. Vad hände egentligen med kvalitetkontrollen från första filmen? Vi ger Paolo Roberto en talroll, för han är ju en sån bra skådis. Sen låter vi en kille med talfel ta en annan roll - han måste ha fått ledigt från Sveriges radio, där alla med talfel hänger annars. Sen kryddar vi med lite överspel också - tada!! Skämtsamt skulle man kunna säga att Daniel Alfredsson borde återgå till att spela hockey i Ottawa, istället för att försöka sig på att regissera film. För det gick inget bra, Daniel.

Årets bästa skivor - and the winner is...

1. Miike Snow - s/t. Superprodcenterna Christian Karlsson och Pontus Winnberg, även kända som Bloodshy and Avant teamar upp sig med amerikanske sångaren Andrew Wyatt och skapar årets bästa coolaste platta. Kommer på mig själv, som den kalenderbitare jag är, att det här måste vara första gången som en icke gitarrbaserad skiva hamnar i topp på en årslista. Skönt dansant elektropop, där var och varannat spår är en hit.

Årets bästa skivor, plats 3 och 2

3. Metric - Fantasies. Ständigt dessa kanadensare.. Det måste vara nåt med dricksvattnet där uppe. Metric, MSTRKRFT, Arcade fire, Hidden cameras, Ladyhawk, Land of talk, Stills, Neil Young och så det numer hyllade hårdrocksbandet Anvil (se även dokumentären om dessa). Poprock med själ och melodi och en av världens just nu bästa sångerskor; Emily Haines.

2. Sleeping at last - Storyboards. Sångaren Ryan O'Neal (inte den gamle skådisen) är skälet till att Bill Callahan inte är årets bästa manliga sångare. Antar att det är en smaksak, eftersom Callahans röst är väldigt mörk och O'Neals väldigt ljus och spröd. Lite som att jämföra Pierre Isacsson med Jimmy Somerville. Strålande och hjärtskärande pop som blir många dimensioner bättre pga rösten! Eller så är helt enkelt musiken så bra att det inte går att misslyckas med sången - inte ens Rickard Wolff skulle göra det. Eller jo.. han skulle nog det men det är en annan femma. Det blir inte så mycket bättre i år.

Imorgon.. årets bästa skiva, enligt mig. Och den är svensk...

Årets bästa skivor, plats 6 till 4

6. John Frusciante - The Empyrean. Åtminstone för mig har det stått klart i många år att den riktiga talangen och musikaliska geniet i Red hot chili peppers inte besitts av dem som syns mest (frontfigurerna Kiedis och Flea) utan av gitarristen Frusciante. Det är som att han sitter och smyghåller på sitt eget material och släpper det till sina egna soloplattor istället. Bra röst, bra melodier och nåt utöver den vanliga tre-ackords-slentrianen. Lyckas dessutom med vördnad göra en av världens bästa covers - till nåt nytt och intressant; Tim Buckleys Song to the siren, som redan odödliggjorts av This mortal coil och Elisabeth Fraser från Cocteau twins.

5. MSTRKRFT - Fist of god. Konvolutet pryds av en knuten näve (på väg mot ditt ansikte?) och ungefär lika hård är musiken som elektrohouseduon från Toronto lyckats få till. Årets Justice.

4. Silversun pickups - Swoon. Kan förmodligen lätt avfärdas som sååå 90-tal men ändå.. musik bör väl i slutändan handla om musik, melodier och vad som är bra och inte vad som är rätt just nu. Tänk en korsning mellan tidiga Smashing pumpkins och tidiga Muse (som de lät på debutalbumet) så har man nog kategoriserat Swoon rätt bra. Älskar de tuffa riffen, kombinerat med känslig sång och de tvära musikaliska kasten. För mycket musikermusik för att någonsin bli creddigt bland recensenter med sned lugg. Men det är årets bästa rockplatta.

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

10. Vitalic - Flashmob. Fransk trombonist bestämmer sig för att låta som Daft punk, adderar några stänk disco till sin dansanta techno och gör det väldigt bra. Jämnare men kanske inte lika höga toppar som debuten "Ok cowboy". Men det svänger.

9. Micachu and the shapes - Jewellry. Rough trade-signad yngling från Surrey (Mica Levi) som getts rätt fria tyglar med sin experimentella musik. Spretigt och galet. Grime elektro-pop som verkligen kräver sin lyssning. Ibland veritabelt oljud och bara stök, ibland genialiska melodier. Förutom att Levi sjunger på plattan så spelar han också gitarr, alla keyboards och dammsugare..

8. Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle. Fram till oktober så hade jag nog klassat gamle Smog-sångaren Callahan som årets i särklass bästa manliga sångare och förmodligen hade han kommit högre upp på listan då också. Nu dök det upp en annan herre, som ligger högre upp på listan. Singer-songwriter med fina lågmälda melodier som lyfter än mer med den fantastiska rösten. Årets "sitta vid den öppna spisen en kall höstdag"-skiva.

7. Dead man's bones - s/t. Glöm Jared Leto som årets bästa hybrid av både skådis-musiker-karriär (med 30 seconds to mars), glöm Jason Schwartzman, glöm Scarlett Johansson och Juliette Lewis. Dead man's bones grundare består av en betydligt mycket bättre skådis OCH dessutom mer intressant musiker. Ryan Gosling med vännen Zach Shield står bakom detta hemliga projekt och det är bara så grymt bra. Man brädar/krossar till och med 30 seconds to mars barnkörsintentioner med denna konceptplatta ihop med The Silverlake convervatory children's choir. Det är lite knäppt och skräckfilmsaktigt men melodierna är bedårande vackra och det här höjer bara respekten för Gosling än mer. Gosling lär inom 5 år ha vunnit sin första Oscar för bästa manliga huvud- eller biroll - för den talangen har han. Också.

Oväntade hitkavalkader och nattliga larm

Anser mig själv vara rätt insatt i musik men blir ändå lite fundersam när jag ser att det lagom till julruschen och hundratals nya julskivor som släpps också dykt upp en samlingsplatta med "Jahn Teigens 40 största hits". Hur många sa du?? 40??? Jag tror inte jag på rak arm kan räkna upp EN enda hit han haft- för jag räknar ju inte det där fiaskot han kom sist med i melodifestivalen 1934. Återigen får man då ställa sig den objektiva frågan.. hits enligt vem då?

Det var länge sen sist men igår hände det igen, det som jag förmodligen ogillar mest av allt på jobbet. Märkligt egentligen, eftersom det allt som oftast inte händer nåt men det är själva känslan. Ödesmättad. Det krävs ett visst scenario och vissa komponenter för att känslan ska infinna sig. 1. Natt, gärna nånstans en bit in, när tystnaden lagt sig och vilopulsen gått ner. 2. Abrupt "uppvaknande", lugnet bryts med ett "red alert" 3. I nattliga, tysta, halvt nedsläckta korridorer eller kulvertar ensam bege sig till en annan avdelning. 4.Väl på plats riskera att utsättas för våld. Brukar allt som oftast på ditvägen vara rätt tunga steg och tusen tankar; vad väntar mig - total galenskap, Hannibal Lecter, ormgrop av skötare som alla kastar sig på en patient med fradga i munnen som slåss för sitt liv, en 140 kilos K1-fighter, som kastar oss in i väggarna som pappfigrer? Även om det allt som oftast brukar gå bra så vill man inte ha den där adrenalinkicken mitt i natten.

Imorgon börjar så nedräkningen av årets bästa skivor 10 till 1, according to Oakbitch. Några gissningar?

Biografer och lilla döden

Rätt fantastiskt egentligen, Södertälje är en stad med nästan 80 000 invånare och har numer NOLL (0) biografer. Om man inte räknar Bio kontrast, som visar kvalitetsfilmer en gång i veckan. Den sista biografen, Roxy, har nu bommat igen pga för lågt besöksantal. Kanske beror det på nedladdning eller på, som nån beskriver det, "kepsförsedda ungdomar inne i salongen som knaprar nötter, stör andra och pratar högt i mobiltelefon". Ofattbart hur sånt inte förhindrats. Ungefär lika ofattbar är väl Tiger Woods som efter att svenska frun Elin konfronterat honom med otrohetsanklagelserna anklagade henne för att ha förstört hela Thanksgiving. "Är du nöjd nu?"

Fånig är också Arvikafestivalens nya reklam, som visar bilderna av en ung flickas ansikte samtidigt som hon onanerar. Vad har det med Arvikafestivalen att göra överhuvudtaget? Nån representant försökte förklara det oerhört utstuderat spekulativa greppet med att Arvika är en festival där allt kan hända, där människor möts och får nya erfanheter. På vilket sätt har mänskliga möten nåt med onani att göra? Det känns bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet - dessutom med en stulen idé. HÄR är i alla fall originalet till reklamidén. Smått underhållande.

Det förbjudna ordet

Mellan 07 och 08 på morgonen genomfördes idag en tyst protest, där de kommersiella radiokanalerna protesterar mot sändningsvillkoren. Tyst i etern i en hel timme. Inte för att jag bemödade mig att njuta av händelsen med Rix fm, Mix megapol, NRJ och allt vad de heter.. men de har förmodligen ALDRIG låtit bättre än just mellan 07 och 08 imorse. Och hur man sen också gör reklam i de stora kvällstidningarna med orden "detta kan vara den sista annonsen för Rix fm". Jaha..? Ska vi ta det som ett hot eller löfte?

Snart dags att börja summera årets bästa filmer och skivor och återigen vädras mitt totala missnöje med Sonics 2009-lista. Så trött på musikjournalister som är så bajsnödigt ängsliga för att tycka fel, att inte besitta rätt åsikt vecka 49, att de bara går på det creddiga och i slutändan väljer väldigt tråkiga skivor, som ändå är "rätt" i "rätt" kretsar. Musiken tycks oviktig, perifer och en bisak. Nej, man röstar på det som är coolt och överenskommet bland förståsigpåare. Animal collectives "Merriweather post pavillion" är INTE årets bästa skiva, det är möjligtvis årets TRÅKIGASTE skiva men det kanske har nåt med vår generation av att göra. För att få vuxenvärldens acceptans så måste vi acceptera det tråkiga och inte låtsas om det. Sen när blev tråkighet ett kriterium så många kritiker så ofta tycks bortse från? Tråkighet är som en rosa elefanten - vi ser den men vi låtsas inte om den. Är inte det ett legitimt argument, för en film eller skiva, när man blir vuxen? Är det ett barnsligt argument? Det tycker inte jag... Men du hör eller läser aldrig en recensent avfärda en skiva eller en film med ordet "tråkig". Animal collective tillsammans med Grizzly bear och Marit Bergman gjorde årets tråkigaste skivor och årets tråkigaste film var Milk med Sean Penn och Revolutionary road med Kate Winslet & Leonardo DiCaprio.

Tre fel gör inte ett rätt

Tre gamla kontorversiella kvinnoförtryckare har eller ska till att släppa nytt material på skiva. Den oförbätterlige sexisten 50 cent, som promotar nya skivan genom att uppträda på en bordell i Tyskland. Set the standards, liksom. Ny platta har också pedofildömde R Kelly och man skulle ju kunna tycka att med en sån dom och intresse för minderåriga flickor, så skulle man ligga liiiite lågt med att provocera i ämnet men inte då. Bara att läsa Fredrik Strages recension i dagens DN ger en tydlig fingervisning om hur det står till. Mer skrev än känsla. R Kelly har drabbats av kåtslag, i paritet med att tävla mot Robert Gustavssons Nate dog - kåtast i Kungsängen-sketch. "I de femton spåren sväller R Kellys libido till gargantuanska dimensioner. Han verkar inte bry sig ett smack om att stämplas som en snuskgubbe." Bangin' the headboard handlar om knulla sönder sänggavlen, Text me om att skicka snuskiga sms och Go low.. om ja.. gissa. Den beskriver också en kvinna som en maträtt - som borde ligga på hans tallrik. Be my #2 handlar om ännu en kvinna han vill lägra - men ha vid sidan om - eftersom han redan har en #1. Kåtast på skivan är dock Echo där R Kelly blir så till sig i sina drifter att han börjar joddla. Strage beskriver det som en sexkomedi, som ballat ur i bisarr manschauvinism. Eller vad ska man slutligen säga om Pregnant, låten där R återigen drömmer om att få göka och göra sitt objekt på smällen - och därefter att hon ska ställa sig vid spisen och laga hans mat. Snart 2010.. och vissa kommer undan med vilken skit som helst, bara för att de är kända.

Tredje man att släppa skiva är ingen mindre än påven Benedictus XVI. Min stora idol. Han är visserligen ingen gammal sexist likt 50 cent och R Kelly men han är lika mycket, om inte mer, kvinnornas fiende. Han har dessutom så många fler strängar på sin lyra och fler fans. Skämten om att den nye påven skulle dra den katolska kyrkan tillbaka till 1600-talet stannade förmodligen av i skrämselhicka. Mannen som milt sagt inte har så höga tankar om såna nymodigheter som homosexualitet, aborter, skilsmässor, utomäktenskaplig sex, onani eller kvinnans roll i kyrkan. Här har vi den största provokatören av dem alla - ja, 50 cent och R Kelly är fjärtar i rymden i jämförelse. I januari började han med att häva bannlysningen av förintelseförnekande katolska brödraskapet SSPX, i mars motsatte han sig abort för en 9-årig brasiliansk flicka som blivit våldtagen och gravid och under sommaren krönte han Afrika med sina visdomar om att det endast är andligt uppvaknande - inte preventivmedel - som är lösningen på HIV-spridningen i Afrika. Och nu ska skivbolaget Geffen släppa en skiva med påvens böner och sånger. Wow, I can't wait...