Lunch på Stora Essingen, denna lilla oas i storstadens buller, med J och lilla bebisen T. Fantastisk stora blå ögon, hon såg verkligen ut som en söt liten seriefigur. T, alltså. Inte J. Blev introducerad till öns mest annorlunda lunchrestaurang/fik. Låt oss inte nämna några namn men det talas om inavel, senfärdighet, bortglömda beställningar (trots att man är ensam i lokalen) men också en väldigt genuin vänlighet och ja.. hemtrevlig atmosfär. Ja, lite lanthandelskänsla näst intill. Till detta hör också att stället var välbesök av franskspråkiga elever från intilliggande Lycée francais. J berättade om sin förlossning och känslan av att vara ungefär som Mr Creosote i Monty pythons Meningen med livet, om det ostadiga Moder Ukraina-monumentet och hur det är att växa upp i Sätra, Gävles Chicago. I övrigt så var livet som förälder är fortfarande helt absurt och surrealistiskt och inte blev känslan mindre, av att man dessutom satt på detta fik. helt plötsligt kom en storvuxen karl instormandes och började gorma över att han ville ha en kula med glass - men låt det gå undan, jag har väldigt bråttom! Lika fort var han borta igen. Men det var trevligt, vilket det brukar bli med J. Och numer T.I övrigt kan berättas om Stora Essingen att mellan åren 1844 och 1860 var ön en "Djävulsö" där straffångar, så kallade korrektionister, högg gatsten åt Stockholms stad. Korrektionisterna fördes med pråmar till Stora Essingen om morgonen och åter till Långholmen om kvällarna. Det blev ett nöje för stockholmare att resa till Stora Essingen = Djävulsön för att se på korrektionisterna när de högg sten.
Musikaliskt så hittar jag ingen riktig tråd just nu. En trend måste innehålla tre beståndsdelar (allt enligt Spanarna i P3) och att hypa upp rock n' rollens återkomst med bara Jet och sköna britterna Band of skulls.. blir ju en för lite.. Alltså ingen trend. I övrigt så är jag inget fan av Paramore (bandet som mer är känt för sin snygga sångerska och för att ha medverkat i Twilight, än för sin musik) men deras cover på Kings of leons Use somebody är faktiskt riktigt bra. Jag tipsar om de avslappnade hippiekollektivet Edward Sharpe & the magnetic zeros, som gjort ett av de mer... hm... lössläppta och oorganiserade numren hos Letterman, på bra länge. Men de är bra! Se klippet HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar