Hade en intressant Saturnus-fika för några dagar sen med goda vännen J. Man har konstaterat med åren, om man som jag fotograferar väldigt mycket, att det är lite kul att se vänner med olika partners genom åren. Så många som passerat revy. Nykära och tätt omslingrade, sommaren -98, ny partner och tätt omslingrad hösten -99 - åh, minns du det där stolpskottet - han var ju inte klok någonstans! Kär och omslingrad våren -02, den stora kärleken -05, rebounden -07, osv osv. Och vad gör man av fotonen på sina ex? De är ju minnen - så inte vill man kasta dem heller. De får sin lilla plats i fotoalbumen, som tidsdokument från perioder då man var ung och dum.
Noterade en annan sak på Saturnus... 47 spänn för en kopp te?
Just, tänkte på en lustig liten detalj angående tavlan som syns här ovan; Willem de Koonings Woman I. För det otränade ögat kan man tolka tavlan som "ett jävla kladdande" och något en barnunge kunnat knåpa ihop på en förrmiddag. Då är det lite lustigt att perfektionisten De Kooning behövde TVÅ ÅR och över 200 ommålningar för att få tavlan precis som han ville ha den. Dessutom var hans fru Elaine starkt bidragande till verket, då de jobbade enligt principen "applicera-skrapa". De Kooning smällde på massvis med färg - och frun skrapade och formade. Och sen gjorde man om det 200 gånger.
Såg förresten äntligen omtalade grekiska Dogtooth igår. Den var verkligen så fantastisk som ryktet påstått. Ett MÅSTE att sen men samtidigt inget för de kräsmagade. Det finns tusen och en associationer man kan dra till filmen. Rent manusmässigt skulle man kunna beskriva den som en småskalig och mycket mer destruktiv grekisk nutidsvariant på M Night Shyamalans The Village. Genialt och helt absurt manus. Man kan också fundera på om det är Greklands egen ekonomiska kollaps som gör att man släpper så här dekadenta filmer, som för tankarna till mellankrigstidens Tyskland, efter Weimarrepublikens fall. Attenberg och Dogtooth är två exempel på den nya djärva grekiska vågen.
Och vad vill filmen säga? Jämförelsen mellan den extremt dysfunktionella familjen och säg... Nordkorea? Är det en kritik mot det amerikanska allt mer utbredda home schooling - där allt fler föräldrar anser sig ha rätten att undervisa sina barn hemma - eftersom de indoktrineras (politiskt och kring evolutionsläran) av de kommunala skolorna? Är det bara en vägvisare mot samhällets allt större egeocentrering och allt större brist på social kontroll? Vad än tanken och budskapet är så är det en fantastisk film som stannar kvar i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar