Jag har en avlägsen bekant som verkligen borde få höra sanningen snart. Killen har alltid varit en partyprisse utan dess like och på alla fester var det alltid han som syntes och hördes. Han var den klassiska "hänga i takkronorna"-festaren. Den som på nåt sätt alltid dök upp med grimaserna och fuck/eller djävulstecken på alla kort, som fotade urringningar, brudar som fyllehånglar med varann och folk som moonar. När vi andra redan sett det 40 gånger och tröttnat - tyckte han fortfarande att det var lika kul. Galopperande och omedicinerad adhd, om ni frågar mig. För några år sen trodde vi att han hade mognat. Han klippte sig, skaffade ett jobb, gifte sig och fick barn. Men så hände nåt för ett år sen. Frun och barnen är raderade från hans liv och helt plötsligt, lite överåldrig, är han tillbaka i exakt samma hjulspår igen. Den som partar hårdast och vildast och den som syns och hörs och verkligen hänger i takkronorna igen. Facebook-uppdateringarna handlar om Smirnoff-time och dränks i pubertala partybilder. Han är specifikt förtjust i att visa upp sig med stora groggar och sitt vältränade sexpack i tid och otid och det är väl i och för sig inget fel i att tycka att man är snygg. Även om sleazefaktorn är rätt hög.
Det enda som stör mig egentligen är väl det löjliga legitimerandet av det han gör. Precis som nyutkomna homosexuella som måste basunera ut för hela världen att de är gay så måste den här killen hela tiden basunera ut sin egen livsstil som "den rätta". Helt plötsligt är det ständiga attacker på tråkiga Svenssons och "den fucking äckliga dubbelmoralen" och hyllandet av sig som själv som ett freak. Han är väldigt stolt över sin omedicinerade adhd och att vara en arvtagare till Robinson-Robban. Ja, jag är gubbsjuk - och det står jag för. Det är mitt liv. Fuck the haters, liksom.
Men killen borde åtminstone få höra en sanning. Jag som jobbar på en sluten psykavdelning kan visa dig riktiga freaks. Du är inget freak. Du är en helt vanlig snubbe med grav medelålderskris. Vi hamnar alla där, förr eller senare. Skillnaden är bara hur radikala vi väljer att vara i vår sentimentala saknad över ungdomen som flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar