Igår var det teaterdags och inte bara det - teater med mor och far. Första gången vi går tillsammans. Jag hade förmodligen kunnat valt en lättsammare pjäs att gå på, det blev språkekvilibristiska Misantropen av Moliere och jag anade tidigt vartåt det här skulle barka. På min ena sida satt dessutom C och personifierade just den här personen man annars brukar hata i en teatersalong: den klassiska hostaren. Första akten var smått pratig och till pausen mellan akterna stod mor och far redan påklädda för att gå. Ska ni verkligen gå, frågar jag och får ett citat värdigt en 18-åring. "Livet är för kort för att slösa bort det på tråkiga saker". Nu åker vi hem. Själva satt vi av resten av pjäsen och kunde konstatera att pjäsen är tidlös och oerhört aktuell fortfarande idag, att Livia Millhagen är en strålande skådis och att Per Mattsson är patetisk. Han var patetisk i Shakespeares Stormen och han var patetisk här.
Musik... Jag ska börja med att erkänna att jag aldrig varit något fan av Laleh. Har aldrig förstått hennes storhet och förstår inte alls hypen kring henne och hennes versioner i Så mycket bättre. Men en sak törs jag förutspå och jag förstår skivbolaget taktiska singelsläpp inför Lalehs nya platta. Nya, första singel från plattan är Some die young och det är redan en hit, mycket just pga framgångarna med Så mycket bättre. Det är en kompetent låt. Men samtidigt förstår jag att skivbolaget sitter och ruvar och småhåller på materialet. Vårens första dag - den låten vill man spara lite. Den kan bli årets stora svenska vår- och sommarhit, årets Jag kommer eller Från och med du. Jag lovar att äta upp min gamla Beijer-sponsrade keps om inte det kommer att hända. Alla kommer att sjunga "Låt mig vara, låt mig vara, lite tiiiiiiiill...." i vår.
För en gångs skull håller jag med Fredrik Virtanen på Aftonbladet också. So what att skivbolaget ljugit ihop en fejkad hård ghettpimage (som nu avslöjats) kring Lana del Rey - i slutändan handlar det väl om musiken är bra eller inte. Lana del Reys debutplatta "Born to die" är inte bara en av årets fetaste hyper - det är faktiskt också en jäkligt bra skiva. Och då har jag inte hört alla spåren än. Spelar det då nån roll att Lana "bara" är en fotomodell från Denver, sprungen ur problemfri vit medelklass?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar