Drive och WT

Kobras senaste program om uttrycket white trash, som sprids allt mer även i Sverige, var intressant ur ett historiskt perspektiv men vad sa det hela i slutändan...? Att uttrycket är nedsättande, både ur ett klass och ett rasperspektiv. Jaha..? Jag tror redan att de flesta som använder det uttrycket idag är fullt medvetna om det - det är väl just därför man använder det! För att nedvärdera andra, för att distansera sig från dem. På nåt sätt känns det som att det blir en politiskt korrekthet in absurdum, där man inte ens får vara nedsättande och elak mot personer man tycker illa om och föraktar. Det är fortfarande en skillnad på ett milt förakt och att diskriminera människor och inte acceptera deras existens. Tycker snarare det är intressant med de indelningar man försöker göra och hur uttrycket förändrats i Sverige och applicerats på en viss kategori människor. De flesta av oss skulle aldrig håna och skratta ut eller nedvärdera fattiga utslagna tandlösa människor. Men vi älskar att hata just Big brother-generationen, tribal- och svanktatueringarna, outbildade bonnläppar, raggare, Ed Hardy-estetik och det är människor som egentligen inte har så mycket med fattigdom att göra. Det är snarare den högljudda dumheten personifierad, de tomma skramlande tunnorna av människor som saknar både bildning och moral - men som på nåt sätt slår mynt av det och skrävlar med sin förutsägbara yta, sin dumhet och sitt tomma inre. Så ge dessa personer en annan benämning, så att de inte klumpas ihop med de som verkligen har det svårt. Ur ett klassperspektiv är Big brother-generationen endast en intellektuell underklass och jag ser inget fel i att offentlig dumhet eller osmaklighet SKA ha på skallen, varje gång det visar upp sitt tryne. Vare sig det sen gäller Håkan Juholts fiffel, Sofia Arkelsten historierevisionism eller varje nytt avsnitt av Paradise hotel eller det superidiotiska Svärföräldrarna från helvetet.  

Hur som helst... Man inser ju att det finns nån slags skiljelinjer mellan white trash- kontra kvalitetsunderhållning bara genom den film jag sett på bio idag. Drive med Ryan Gosling. Det har kvalitet och respekt med sig redan som utgångspunkt. Karaktärsskådis gör en film med snabba bilar = respekt. Skådisar av b-filmskaraktär gör spektakulär film med snabba bilar (2 fast 2 furious-filmerna) = ingen respekt. Att dessa filmer älskas av actionnördar och Ed Hardy/Big brother-generationen sätter ju ner dess låga status än mer. Är bara ansatsen rätt, så blir mottagandet rätt - av rätt personer. Ta en trendig dansk regissör (Nicolas Winding Refn), krydda Hollywoods golden boy med rätt birollsinnehavare (Carey Mulligan och Christina Hendricks från Mad men), stencoolt soundtrack, rekvisita och klädmode och gör en urban Pale rider / ensam hämnare-film och det funkar. Så.. är det en bra film? Jag vet inte.. man blir så förblindad av filmens coolhet, stil, musik och estetik att man förbiser den rätt enkla handlingen. Blodet sprutar, våldscenerna är riktigt våldsamma men visst - det är bra också!

Sen är det lustigt att ryktet om Goslings klädstil nästan nått publiken innan man sett filmen. Man undrar ju lite.. hur mången motorburen ungdom kommer i vinter/vår bära likadana skinnhandskar med öppna knogar och knäppning rund handleden eller filmhöstens stora enskilda klädesplagg; den fantastiska 50-talsinspirerade quiltade vita satin-jacka Gosling bär filmen igenom. Med ett skorpionmotiv på ryggtavlan.