Om ensamhet. Och gäss.

Har tänkt på några saker kring ensamhet.. Lyssnade på Morgonpasset i P3 nån morgon härom sistens och noterade hur Hanna Hellqvist tog upp ett ämne, som allt för sällan diskuteras. Jag skulle nästan vilja se det som en light-variant av Johanna Koljonens "våga prata om det"-debatt. Koljonen pratade om sex och sån sex som inte riktigt sker på ens egna villkor och mot ens vilja.. men man går med på det ändå, ja.. för att vara schysst. Hellqvist har inte gjort nåt liknande manifest på det viset men det var ändå starkt hur hon tog upp ämnet och ville berätta om sin personliga sorg. Hon erkände att jobbet var allt hon hade. När hon inte jobbade så gick hon hem till sin lägenhet och satt mest ensam där, med sin katt. Hon hade inga direkt nära vänner, inget direkt socialt liv. Det var hon och katten. Titta på tv och äta ensamma middagar, sju dagar i veckan. Något udda i det hela var hur de två andra radiopratarna skrattade ut henne, som om det vore ett skämt.

Hellqvist kan ju ändå anses vara en rätt stark person, som med gott självförtroende och lite skämtsamt kan berätta det för hela svenska folket men det finns ändå nån konstig syn på ensamheten och utanförskapet som nåt "ensam är stark"-tanke. Bara för att man själv är en outsider med gott självförtroende så hjälper ju inte det de likasinnade med dåligt självförtroende. Blir därför smått irriterad på ex Kapten röds lilla radiohit Ju mera dom spottar (på mig, desto snabbare kommer jag att blomma). Det är ju en fin liten idealistisk tanke men så funkar det ju inte. 95% av dem som det spottas på i unga år blir inte starkare, växer inte snabbare till att bli problemfria blommor. Så kan en självsäker person uttala sig och bortse från den som inte blommar av spott. Som en passus så vill jag i så fall absolut inte spotta på Kapten röd och hans musik - för jag hatar den typen av musik och hoppas i så fall att den torkar ut istället, av alla uteblivna loskor.

Märkligt är också hur jag och den kära sambon i flera års tid passerat en sjö i en stans parker och svurit över alla förbannade kanadagäss som skitat ner alla gräsmattor och dessutom är lite halvaggressiva om man passerar dem för nära. Skicka hem dom jävlarna, skjut av dem - har man tänkt både 10 och 20 gånger. Sen kom hösten och nåt märklig och näpet hände. Gässen flög, som de brukar, hem för säsongen (till Kanada?) men något måste ha blivit fel i kommunikationen, något måste ha fallerat för en ynka gås blev kvar. Alla andra drog, medan han var på toa. Nu har han gått där längs sjön, i mer än månad.. helt ensam. Inget sällskap och helt plötsligt går man själv runt sjön och tycker synd om det lilla fanskapet. Stackare.. ska han hänga här helt själv - hela vintern? Och i södra USA eller syd-Europa sitter ett gäng gäss och äter sig feta och skiter ikapp på en gräsmatta när nån inser: "hey, where's Stephen??"