Bramante, fotoprojekt och ny musik

En tenta avklarad men nästa trycker på, likt trängseln på en indisk buss. Det är nu det skulle bli roligare, när det första tråkiga momentet var avklarat, men istället har det blivit tråkigare. Gillar inte riktigt ursäkter om att det är sent på dagen, man är trött och okoncentrerad från en föreläsare på en kvällskurs. Förväntar mig samma kvalitet som de föreläsningar som är dagtid. Nu känns det mest som att man går på föreläsningar och lyssnar på en person som tvekar, stakar sig, inte hittar orden, funderar och tappar bort sig. Allt är så ryckigt och man tappar hela tiden flytet i det man håller på med. Gemenskapen är rätt liten den också, även om det nu tagits ett initiativ om att ta en öl med klassen om två veckor. Jag tog initiativet och insåg samtidigt att jag inte kan följa med, eftersom jag jobbar där på kvällen. Smart.

Annars händer inte så mycket här.. Tragedin i bekantskapskretsen ligger fortfarande som ett tungt lock över stämningsläget. Har dock med några vänner börjat fila på att kanske köra en fotodagbok, eller ett fotoprojekt av nåt slag, nästa år. Men med mindre stress, inte ett kort om dagen under hela 2012 utan kanske 200 eller 250, med mer specifikt givna uppgifter. Enkla vardagliga uppgifter, inte "gråtande pingvin i svagt motljus" eller "min egen sepiatolkning av pansarkryssaren Potemkin, sett ur ett strikt genusperspektiv".

Musikaliskt spretar det just nu. En hel del bra musik, åtminstone enskilda låtar, men det känns som att 2011 fortfarande saknar DET. Det där bandet eller artisten som bara sopar banan med alla andra. Noel Gallaghers platta är riktigt trist och ooriginell och det är rätt lustigt hur Anna Ternheim gått ut i intervju efter intervju om berättat om flytten till New York, för att hitta tillbaka till inspirationen och få lite nya inputs - när hon i slutändan gjort en platta som låter EXAKT likadant som allt hon gjort tidigare. Gillar man Feists tidigare plattor är den nya allt man kan begära. Helt ok men same same. Coldplay står och stampar på samma nivå, samma sorts melodier och refränger, skiva efter skiva. Metallica och Lou Reed vet ni redan vad jag tycker på.. blir bara arg vid tanken på att Metallica kastat bort ett gäng hyfsade riff och melodi-idéer på den där dementa idioten.

Men för att ändå fokusera på det positiva, denna extremt gråa höst, så är här lite av den nya musik som faktiskt är bra och engagerar. Deportees - Islands & shores, Active child - Playing house, Duvchi - Turtleduvs och ja.. Alex Winston i största allmänhet.