70-talisters ältande och Oscars

Det brukar vara månadens höjdpunkt när paketet från CDON/Ginza/Discshop dimper ner i brevlådan. Ny musik, för att bilda sig en uppfattning om vad kidsen lyssnar på nu för tiden. För lite är det ju så.. den musik som kommer nu är inte "vår" musik. 70-talisterna. På ett sätt förstår jag inte alls den ilska som Fredrik Strage piskade upp hos fans med sin recension från Depeche modes konsert för några dagar sen. Han har ju helt rätt. 70-talisterna håller på att bli lika fåniga som alla äldre generationer av övervintrare vi tidigare raljerat över. Hippies, rödstrumpor, raggare. Finns det nån som kan älta sin barndom och framförallt barnprogrammen, såsom 70-talisterna? Ständigt detta genomsentimentala tjat, som alltid kommer upp, i alla möjliga sammanhang. Minns du Trolltyg i tomteskogen? Professor Balthazar? Boktipset? Fem myror eller professor Drövels hemlighet? Nu var det inte det Strage skrev om, utan att 70-talisterna som går på Depeche mode-konserter är precis likadana som 40-talister, som fortfarande diggar Stones. Konsertbesökarna är bara där för att få sina oldies goldies. Minnas sin ungdom, minnas vitaliteten från de tidiga albumen, syntheran, snedluggarna. Sen där någonstans efter "Ultra" så blev de rockiga och "moderna" och det är fel.. det är inte Depeche, såsom Depeche ska vara. Men med ungar, volvo, hund, radhus, amorteringar, pensionssparande, schemalagda lattefikor, fredagsmys och allt så har man inte tid att sätta sig in i det nya. Då vill man ha det gamla, det välbekanta. Hitsen från förr, liksom. Nuför tiden kan de ju ändå inte göra barnprogram med hjärta och små medel längre och musiken är bara likriktad och dum. Sexistiska hiphopare och kommersiellt massproducerat bjafs. Inget är äkta längre, som på 70-talet.

Oscarsnomineringarna kom igår och egentligen har jag inte så mycket att säga om dem, eftersom jag sett alldeles för få av de filmer som tävlar om statyetterna. Men Christoph Waltz fick sin nominering för rollen i Inglorious basterds och kul också att Colin Firth fick en för bästa huvudroll, i det som sägs vara hans livs roll; i modeikonen Tom Fords A single man. Tur var kanske också att Mariah Carey inte blev nominerad för sin avskalade roll i Precious. Avatar har (förstås) flest nomineringar, trots att den ju inte fått några skådisutnämnanden (förstås). Synd också att hyllade Hurt locker gick ner från de svenska biograferna så fort att inte fler hann se den i stort format.