Virre i farten, igen

Jag tror inte det finns nån medial person som fascinerar mig mer än Fredrik Virtanen. Ja, det fascinerande är att han verkligen lyckas tycka exakt tvärtemot mig i varenda smakfråga som tycks existera. Finns det nåt jag avskyr, så älskar han det - och vice versa. I varenda fråga! Kan inte göra nån annan subjektiv tolkning av det hela mer än att karln är både smaklös och helt dum i huvudet. Och efter hans senaste krönika betvivlar jag inte ovanstående uttalande. Då ondgör han sig över fullt normala människor, vänner till honom själv, intellektuella, välbalanserade, konstärligt förfinade, nu under två veckors tid raserat hela sin självbild och gått in i ett grottstadium. OS. Att helt huvudlöst blir så förblindat engagerade i nåt så tramsigt som hockey, backhoppning och skidskytte. Vuxna människor som beter sig som grottmänniskor. Han förstår det inte. Sport är den mest primitiva underhållningen, underställt alla andra konstarter, enligt Virtanen och egentligen är det bara barn och hårdrockare som gillar sport. Jag är varken barn eller nån direkt hårdrockare. Men det klart, då förställer jag också bara mitt intresse... Med en sån generalisering kan man ju också hävda att de enda som inte är intresserad av sport är kvinnor.

Virtanen raljerar över sporten, samtidigt som han fascineras över den debila masspsykosen. För honom är allt bara ett enda stort VEM BRYR SIG? Vem bryr sig, egentligen? Vuxna människor som kickar boll eller spelar kula, åker lite skidor och skjuter prick samtidigt. Det är en lek.

Jag kan absolut köpa det argumentet. Jag ställer mig samma fråga rätt ofta. Det här är ju nåt totalt oviktigt, som vi betalande, eller tv-tittare gett en helt annan betydelse - som om det vore nåt viktigt. Lek som blivit allvar. Nån tjej hoppar över en ribba och vi blir alldeles till oss i trasorna - vi som i vanliga fall ääälskade Malin Ek i den nya Dramatenuppsättningen osv. men om man tänker det hela, nyktert och lite samhällspraktiskt, jämför med ett yrke som verkligen betyder nåt; bonde, läkare, kirurg - vilken funktion fyller egentligen konstnären? Ärligt talat, kan inte passionen för konst vara lika falsk och konstruerat "viktig" än som den passion en sportfåne känner? I slutändan är det återigen vuxna människor - som leker. Vuxna människor som kladdar på en tavla, inte bättre än vad en tvååring skulle klara - ingen ser vad det föreställer men en hel kår av förståsigpåare applåderar ängsligt med fingertopparna i kör. Det är ju sååå djupt konstnärligt och komplext. Geniiiiiiiaaaalt! Var börjar budgivningen, en miljon, två?

Vad är en teaterskådis, om inte en vuxen människa, som springer omkring i lånade kläder, gormar och lever ut - snäppet bättre än roliga timmen i skolan? Vuxna människor som leker att de är nån annan, halvnakna, i trikåer och lustiga hattar; en kung, en hora, en narr. Vem bryr sig egentligen?

Jag gillar både sport och konst och musik och jag ser egentligen ingen primär skillnad i passionen för dem. Graderingen av finkultur, fulkutur och ickekultur kan jag också köpa - det gör mig inte mindre passionerad för det. Men det är märkligt, konsten älskar ju outsiderperspektivet, den svage, konsten hyllar arbetaren gentemot etablissemanget och borgarbrackorna. Konstnären älskar att stå på den enkla människans sida, samtidigt som den enkla människans vanor och passioner är ok att håna.