Paris

Antiklimax. Det var som att luften gick ut, marken under en öppnade sig och allt bara blev hopplöst. För några ögonblick, eller kanske hela kvällen förstod jag hur en deprimerad psykpatient måste känna sig. Resan har varit bokad sen november och längtan och förhoppningarna har bara ökat i intensitet ju närmare man kommit. Alla planer man gjort upp, alla förberedelser. Sen åker man till Skavsta flygplats och får beskedet slängt i ansiktet. Flyget är inställt, pga den tjocka dimman. Varenda resenär, med några få undantag, möttes av samma besked igår. inställt, inställt - var god hämta ut ditt incheckade bagage igen och försök sen antingen boka om din resa via våra servicekontor, eller ansök om att få pengarna tillbaka. Jag har aldrig varit med om nåt liknande, men i folkkaoset och de groteska köerna av besvikna människor så drog vi alltså en nummerlapp för att ställa oss i kön - som gav minnen till en scen i Beetlejuice. Just nu betjänas nummer 447. Tittar på min numerlapp och har nummer 363. Alltså ungefär 900 pers före mig i kön!!!! Så det var ju bara att glömma. Hem och sura, genom dimman på motorvägen.

Efter allt tågkaos och flygplanskaos och den totala paralysering som rått med allt snöfall så inser man att beredskapen inte alls är god. Den berömda svenska orgainsationsförmågan har fått sig rejäla knäckar under den här vintern. Med snö och lite oförutsedda händelser tycks normala samhällsfunktioner kunna kollapsa helt och ingen vet nåt, ingen kan svara, informationen dröjer. Lamslagna. Och Skavsta, som ändå aspirerar på att axla manteln som Arlandas lillebror, den lilla uppstickaren, med sitt strategiska läge (?) som ska fungera som Stockholms eget Stanstead, känns som ett fiasko. Dålig organisation, trånga utrymmen, groteskt lååååångt ifrån Stockholm, för glesa kommunikationer, omodernt, undermåligt utbud och en polisstyrka som uppenbart består av gamla och avdankade, som bara vill jobba av de sista åren i lugn och ro, innan pensionen.