Kaktanter och dödsparanoia

Igår blev det besök på Bistro Berns med ett antal gamla studiekollegor. Vill minnas att jag tidigare berättat om en jobbkollega, en stor karl med ett bullrande skratt, som erkände att han hade en inneboende liten tant i sig. Han grundade det på sin vurm för att sitta och mysa och dricka te och äta kakor. Nåväl, pga. lite omständigheter blev jag ensam man på middagen. Ensam man och klart yngst, tillsammans med tre äldre belevade kvinnor. Frispråkiga kvinnor som gärna talade om hur trötta de var på att män alltid ska ta så mycket plats. Blev även uppfostrad att "nu har du fått vara i centrum en bra stund, nu är det min tur!". Hm, alla som känner mig vet att jag verkligen inte är personen som gillar att stå i centrum. Speciellt inte med tanke på att jag hela min tonårsperiod kämpat med en panisk blyghet. Nåväl, det var i alla fall väldigt trevligt och det finns nog en liten inneboende tant i mig också. Fascinerande att sitta och lyssna på de här människornas enorma kunskaper, speciellt då inom det kulturella området. Allt från de gallerier och nischade tidskrifter, till utställningar, föreställningar (från 60-talet till idag), litteratur, till glömda konstnärer, italiensk bostadspolitik, till bra boenden i Fitzrovia eller de bästa loppisarna i Sheperd's bush. Och snaskigt skvaller från bakom kulisserna. För att nämna en del. Love it! Sån vill jag också bli, om det dessutom inkluderar te och kakor.

Lustigt.. Jag lyssnade på Christer i P3 förra veckan, när folk berättade om sina udda hemligheter och nycker och insåg att en tjej som ringde in hade exakt samma märkliga tankar och resonemang som jag. Jag vet inte varifrån denna morbida paranoia kommer men när jag är ute och går i naturen och får syn på svarta stora påsar eller säckar  - som inte borde vara där - så tänker jag alltid på mördade människor och kroppsdelar. Jaha, här ligger en styckad person i en plastpåse. Vill jag verkligen vara den som hittar offret? Det är ju alltid nån som går ute med hunden som hittar döda personer i skogen. Fan, jag måste sluta läsa de här Missing people-utropen på Facebook. Jag börjar bli som Haley Joel Osment i Sjätte sinnet "I see dead people!". Överallt i skogen! Förslutna påsar för mig är döda invirade människor eller avsågade kroppsdelar. Det finns förstås ett alternativ till, det har jag läst om i tidningen. Om nån rånare som lämnade kvar en del av rånarbytet (smycken) i vanliga hundbajspåsar i skogen. Det är ju inte så många som frivilligt börjar vittja de här påsarna ute i skogen, direkt - i tron att det skulle kunna vara juveler och inte hundfekalier. Men tänk om...? 

Tänkte på en annan sak, i samband med att jag letade en bra skogsbild. Fastnade bland death- och black metalband och deras fascinerande typsnitt på bandnamnet. Ju mer spetsigt och snirkligt desto bättre. Men sen hittade jag det här bandet... wtf?

Kan nån utläsa vad det står? Nu har jag ju då facit här men det gör inte saken mycket lättare. Bandet heter alltså Psychotic homicidal dismemberment men jag hoppas verkligen att de refererar till sig själva som, kort och gott, PHD.

Igår fick jag förresten också ändan ur vagnen och gjorde det. I liten skala till att börja med men ändå. Skickade iväg mitt bokmanus till en förläggare, för bedömning. Spännande!