Ännu en helg överstökad och den här har lite gått i nördighetens tecken. Det är ändå lite fascinerande (och kanske lite sorgligt) med människor som går in så oerhört mycket för en specifik grej. Hade nöjet att besöka guppy-SM på lördagen och det är ju lite gulligt med vuxna män som blir eld och lågor över att något vill lyssna på deras otroliga passion för guppies: skillnader, likheter, särarter och hur man faktiskt lätt kan spåra tecken på inavel på en guppy, genom att titta på deras pannor. Hade äran att träffa på en man som verkligen brann för ämnet guppies och lät slussarna rämna i sin iver att få berätta. Dagen efter var vi på hundutställning och såg massvis med pinschrar och dvärgpinschrar ställas ut på Ulriksdals slott vackra gräsmattor. Och även om det är mestadels kvinnor som åker runt med husbilar, sponsrade tält och megapackningar så är ju fenomenet rätt mycket detsamma. Alla känner alla, vill man ställa ut den här räkryggen inför den och den domaren, när man vet att hen föredrar röda pinschrar framför svarta? Osv, osv. Som en egen liten värld i sig. Önskar ibland att jag kunde brinna så mycket för någonting. Det enda jag brinner för är ishockeyn och den blir jag mest förlöjligad över. Vuxna karlar som bryr sig om att andra karlar, som för en bit svart gummi framför sig på isen. Och lite nördigt är det också att invänta 13.30, till den presskonferens som ska hållas kring planerna på ett 70 våningar högt hus i Telefonplan.
Såg igår klart sista avsnittet av House of cards och blev både arg och nöjd på en och samma gång. Det är ett lite öppet slut men ändå ett bra slut, det summerade mycket. Varför vill man göra en säsong två på det här? Alla mål var ju uppfyllda? Och Idol fortsätter i sitt mest spännande skede, uttagningarna. Resten blir en intressant balansgång, där det viktigaste är att gå långt men att inte vinna. Vad du än gör - vinn inte Idol. Det var aldrig vinnarna (med undantag
för Agnes) som verkligen går vinnande ur tävlingen. Vem minns
Markus Fagerwalls, Jay Smiths, Kevin Borgs eller Marie
Picassos karriärer idag?
För att återkomma lite till Krakow, på vår guidade tur vi gjorde, kom man ju oundvikligt in på påven John Paulus II uppväxt här. De som känner mig vet hur oerhört religiös jag är (not) men jag tyckte ändå att det var fascinerande att veta den finns en kollektion specialkläder för påvar, om de skulle få för sig att åka skidor utför. Blev oerhört nyfiken på "the pope ski jacket" som nämndes. Och är det så att en påve åker alpint i röd mantel?
En av de pinsammare händelserna under vistelsen var annars vår resa till Auschwitz. För att sätta oss i rätt stämning inför ankomsten dit visades det under den 50 minuter långa bussfärden från Krakow en dokumentär om Auschwitz. Det var svartvita dokumentära bilder, misär, elände och sorgsna pålagda stråkar. Vad gjorde jag under denna emotionella stund? Jag sov. Slocknade som ett litet barn i mitt säte. Jag kunde bara inte hålla mig vaken, hur mycket jag än försökte. Tyckte att det var extra pinsamt eftersom H i vårt sällskap satt på sätet framför och verkade vara väldigt drabbad av filmen. Han snöt sig med jämna mellanrum. Oj, var det så starkt? Tänkte jag. Och somnade igen. Efteråt försökte jag lite generat erkänna att jag somnat och fick till svar att alla andra också gjort det. Men snyftandet då? Snorandet? Det visade sig att H också hade sovit sig igenom hela filmen men stört sig på solen i ögonen och gång på gång försökt rätta till bussgardinen. Ett ständigt snytande visade sig vara en justerad gardin. Till min ursäkt vill jag dock säga att Auschwitz / Birkenau var en väldigt stark upplevelse och ett måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar