Det är ingen vacker syn men den är vår

Äntligen damp paketet ner i brevlådan. Oskar Linnros nya "Klappar och slag". Och det är fortfarande lika bra. Med andra plattan börjar man känna igen adelsmärket, den marscherande komp-trumman. Många bra låtar men mästerverket är nog ändå Från balkongen. En Stockholmsk Håkan Hellström - med bättre låtar, mer dansant och med bättre röst.

Opponeringen är klar, my god... Inte lätt att vara snäll och diplomatisk mot en dyslektiker. Men det gick bra och "det polska helvetet" till uppsats fick lysande recensioner. Nästan så att man rodnade av allt beröm. Känns så typiskt svenskt på nåt sätt, att inte kunna ta till sig av beröm utan att nästan börja be om ursäkt för sig. Och trots allt gnäll jag genom hela året stjälpt över mina äldre överpretentiösa studiekamrater så kändes det vemodigt att faktiskt se dem för sista gången ikväll. Nu är det helt plötsligt bara slut?

Man vet att man är uttråkad när man hellre rensar avloppet och skruvar isär hela handfatet för att rensa ut allt äckel - än att plugga. Jag vill bara ge er en bild: tyckte ett långt tag att det var märkligt att så lite hårgegga i rören kunde proppa igen hela genomrinningen. Hm, på den här rörbiten sitter ju bara en tjock gummitätning? Ah.. det var ingen tätning... Det var som ett hårt packat jello av dallrande bakterie-slam. Exakt samma konsistens!? Genom hela röret. Mmm. Har nog inte känt mig så äcklad sen brottningsscenen i Borat.