Man inser ju att man är lite teaterskadad och när man sitter under gårdagens föreställning Spöksonaten och snörper lite på munnen över hur "typiskt Mats Ek pjäsen är". Men låt er inte förledas av lite munsnörpande - pjäsen var riktigt bra. Första 30-40 minuterna satt jag som förtrollad och tyckte rent utav att det var bland det bästa jag sett. Det här var helt genialt! Men sen hände nåt... det blev tyngre, långsammare, mer svårbegripligt och mindre publikfriande. Vet inte riktigt om jag förstod alls i slutändan? Ändå gick man därifrån med ett leende. Stina Ekblad (mannen i rullstol på bilden) - helt fantastisk! Gunnel Fred - strålande. Malin Ek är alltid bra, gör aldrig en dålig roll. Men styrkan framför allt ligger i Mats Eks regi, den där underfundiga humorn, detaljerna och de små koreograferade dansnumren. Sen är det ju också lite kul att Ekblad, Fred och Malin Ek samtliga spelar gamla skröpliga flintiga gubbar med bravur.
Igår innehöll också ett besök på Sirap, pannkaksstället på Surbrunnsgatan. Nu kom ju minnet tillbaka om vad det är jag ogillar så med det stället. God mat, mycket folk med lagom hipsterfaktor, trevlig personal - men stans mest groteska akustik. Den ljudkänsliges, eller tinnitussjukes värsta mardröm. Kombinationen av hårt kakelgolv ihop med skräniga metallstolar som för tankarna till skoltiden - där varje förflyttning av stolar skär i märgen av obehag. Det är som naglar mot griffeltavla. Hela lokalen är bara kliniskt metallisk med noll ljudabsorbering. Det är snarare så att äckliga ljud snarare förökar sig istället. Oh my god vad jag hatar det. Falling down-hatar.
1 kommentar:
Som alla mina grannars lägenhet. Noll ljudabsorbering även hos dem.
Kommer aldrig besöka sirap. :)
Skicka en kommentar