Zombie med ett hjärta av guld

Nu för tiden får man verkligen passa sin tunga i alla möjliga situationer. Det kan alltid bli fel, från att anta att någon är gravid, till att normativt anta att alla i ens omgivning är straighta, till att inte kunna skilja på pojke och flicka. Senast var det en kollega som gifte sig och la ut lite bilder från bröllopet på Facebook. Och det är ju kutym att säga nåt snällt om bilderna förstås - men ändå blev det fel. Nån kvinna hade i alla fall utbrustit "gud, vad söta ni är ihop - grattis!" till en bild och fått till svar "tack men det där är jag och min pappa."

Snart semester och som för att riktigt få längta efter den så har de sista nätterna på jobbet var ett rent helvete. Förra natten fick jag uppleva en nästan filmisk scen över hur en bindgalen patient gick bärsärk i matsalen och slog sönder allt i sin väg. Det är liksom sånt man annars bara ser på film.

Jag har varit inne på ämnet förut men för en person som vurmar för den klassiska arkitekturen så är det en fröjd att skåda. Berliner stadtschloss, Berlins stadsslott, är planerat att återuppbyggas under 2013 i klassisk renässans-stil. Betydligt längre har man kommit med bygget av Potsdams stadsslott, som också det ska återställas i 1600-talsbarock. Det beräknas redan stå klart nästa år och ser ut som ovan. Otroligt häftigt, om ni frågar mig. Frågan är när Stockholm och Sverige funderar i samma banor och satsar på att återuppbygga många av de fantastiska hus man rev under 60- och 70-talet. Eller helt enkelt bara inspireras av äldre tider i byggandet. Tycker de här fantastiska huset i Karlstad är en fingervisning om vad man borde snegla mer åt. Tidigare på denna tomt i Karlstad låg alltså en klassisk Domus-lada, typiskt 60-tal. Ful, fyrkantig, funktionell modernism.

Nu går jag på semester!! Ha det gott, allesamman.

Fest, shopping och kommunikation

Det har varit några härliga dagar i stan. Äntligen har man kommit till det där stadiet då Stockholm vaknar och blir sommar-Stockholm. Kompis M från Oslo var på besök i dagarna fem - vilket var väldigt kul och sen vad det midsommarfirande med gänget i Älvsjö och lite annat smått och gott. Ja, helt plötsligt kommer man ut mycket mer och då har inte ens semestern börjat. Roligast idag var när hotell i München skulle bokas: att läsa sågande recensioner av tidigare gäster. Vår gemensamma favorit var nog om ett hotell som låg i en sämre del av stan, med "människor med suspekta utseenden i varenda gatuhörn" eller den mer specifika "bo INTE på rum 274 - någon måste ha dött där inne!!!!"

Bra inköp av kläder idag. Köpte, utan att pröva, ett par kortbyxor. Helt  uppenbart måste det ha varit något fuffens med belysningen inne på Awesome rags också. Hem kommer jag med ett par alldeles för små byxor i en färg som kan beskrivas som... folkhögskolegrön.

Och apropå det att Stockholm som växer så det knakar... Överallt bygger man nytt, mer bostäder, arbetsplatser, studentlägenheter. Jag kan tycka att det är gulligt naivt att moderaterna tycker att stan ska växa med ungefär 100 000 på 20 år men att man överhuvudtaget inte planerar för kommunikationerna. Vore det inte pittoreskt med lite spårvagn? Gärna i innerstaden. Och sen kanske vi kan starta en busslinje också. I det här läget borde man planera för två saker: en snabb och rejäl utbyggnad av tunnelbanenätet och en plan för hur man avlastar T-centralen. T-centralen kommer även med Citybanans utbyggnad allt närmare en infarkt, då det inte spelar nån roll om tågen går var femte, var tredje eller varje minut. Det är inte turtätheten som är problemet. Stockholm behöver en kommunikations-motsvarighet till Förbifarten - något som fördelar strömmen av människor bättre och inte driver in allihop mot samma mitt.

Språk

Ärligt talat så förstår jag ingenting... Man kan tycka att Folkpartiets språkkrav för medborgarskap är ett radikalt övertramp men jag tycka att återigen så dödas debatten av att motståndarna är helt rabiata i sitt ogillande. OM det nu finns en önskan att etablera sig i ett annat land - vad skulle det överhuvudtaget finnas för argument och kriterier för att INTE vilja lära sig språket? Alla kan liksom inte vara Karl XIV Johan eller Colin Nutley, i sitt vägrande av att lära sig eller tala svenska. Ute på de vanliga arbetsplatserna är kommunikation A och O. Jag tycker kanske inte att det ska ett absolut krav för medborgarskap men om du nu vill ta dig in på arbetsmarknaden - vore det inte väldigt bra att faktiskt behärska språket då? Givetvis finns det områden och yrkeskategorier som inte alls kräver svenska språkkunskaper, då svenskan redan utmarginaliserats av engelskans fackspråk, osv. Universitets- och högskolevärlden, börsen eller IT-branschen - där är svenskan redan i viss mån utkonkurrerad. Och redan idag översvämmas åtminstone Stockholm av bartenders, kafépersonal och servitörer som inte pratar svenska - och då tycker vi att det är rätt charmigt. Men, det här är en nedärvd mjuk rasism på ett sätt. Att bli bemött ett "bonjour" på vårt stamställe eller att slänga käft med en charmig skotsk servitris är helt ok och skönt kontinentalt - men inte fan skulle vi ha samma överseende om vi blev serverade av en arab eller somalier, som inte kan inte ord svenska eller engelska. Då skulle det vara besvärligt.

Själv kan jag bara utgå från mitt jobb, där jag under ett antal pass tvingats jobba med en herre som verkligen inte behärskar språket. Och vem gagnar det? Ingen patient förstår vad han säger och det ska inte behöva vara ett krav att psykiskt sjuka eller dementa patienter ska behöva anpassa sig efter honom? Så med noll kommunikation - blir det jag som får gå in och lösa alla språkförbistringar. Förklara för patienterna vad den här skötaren egentligen sagt och vad han menade. I det fallet skulle jag å andra sidan inte försvara rätten till att slippa lära sig svenska.

Vård, skola och omsorg - där kan språkkrav vara något att fundera på men det är kanske inte det vi ska hänga upp medborgarskapet på?

I övrigt så åkte Sverige ur fotbolls-EM, innan det knappt hann börja, kändes det som. Och med samma självklarhet kan experterna förklara varför vi är så bra innan EM börjar och sen varför vi var så usla, när det väl tog slut. Ingen sa någonting innan EM om att laget var ett fuskbygge. Men efteråt visste alla det.

Telefonförsäljare

Hade en bisarr konversation med en telefonförsäljare igår. Samtalet hade föregåtts att jag valts ut/vunnit att svara på fyra frågor om tandborstning. Svarar på dem och sen utspelar sig följande konversation:

Försäljare: Och i och med att du svarat på dessa frågor så kommer vi som tack att skicka en elektrisk tandborste till dig. Den modernaste på marknaden. Helt gratis!

Jag: Men ingenting i världen är helt gratis?

F: Jo. Faktum är att eftersom ni är två i hushållet - så skickar jag med en till din sambo också.

Jag: Gratis den också?

F: Jajjemän.

Jag: Det låter ju för bra för att vara sant. Men visst, skicka två helt gratis elektriska tandborstar till oss då.

F: Du bor fortfarande kvar på den och den gatan? Då skickar vi två tandborstar till er, med två stycken extra borsthuvuden.

Jag: Men vänta nu här.. två extra borsthuvuden..? Är de också gratis?

F: Nej, de kostar 169 kronor men det får du ju se som att du ändå kommer att bli tvungen att köpa i framtiden.

Jag: Men jag vill inte köpa några borsthuvuden - då är det ju inte gratis längre?

F: (ironiskt) Nej, men som du själv sa: ingenting i världen är helt gratis.

Jag: Eh...? Det var ju mitt argument?   

Hardcorepudel

Fotbolls-EM är här och med den alla förhoppningar, frustrationer och besvikelser. Jag hade inte tänkt att prata så mycket om det, eftersom jag ändå gör det så mycket privat. Hoppas i alla fall att Spanien kan försvara sitt guld, för varken Sverige eller Polen lär ha någonting med den diskussionen att göra.

I ett års tid har jag annars tjatat om mina asociala klasskamrater på kursen. Fem över tolv, en vecka efter att kursen slutat - lyckades vi äntligen få till en liten gathering. Kände mig som en komplett novis när jag för första gången dricker Lindemans Krike - och älskar det. Körsbärsöl, sött som saft. Och apropå drickande och sociala intentioner så lyckades jag dessutom få med en av de fd klasskamraterna till nyöppnade Spritmuséet på Djurgården. Jag vet inte jag... den guidade turen hade fullt av goda intentioner men det kändes som att saker och ting måste sätta sig, arbetas igenom lite mer, osv osv. Det kändes lite tunnt, småbarnsligt och för en person utan guide: i många avseenden obegripligt.

Måste bara hugga på det evigt tröttsamma argumentet "normativt" som kastas i ansiktet på straighta Svenssons i tid och otid. Som om det vore nåt hemskt fult och dåligt. Norm för mig är ett tecken på att det är beprövat och faktiskt fungerande. Det fåniga är ju att det används subkulturella grupper som ett sätt att distansera sig från tråkiga brunsås-Svensson. "Vi är, tack och lov, inte som dem. Vi är mycket häftigare och bättre"-argumentation. Är det bara jag som tycker att det är en chimär? Homovärlden må vara ickenormativ sett utifrån den straighta världen men är samtidigt inom sin lilla sfär - än mer normativ. Det finns exakta normer för hur man ska vara som butchflata eller schlagerbög. Man måste hålla sig inom exakta konventioner för att uppfylla kriterierna. Precis som det finns djupa regler och normer för hur utanför-kulturer som raggare, gothare, syndikalister, yrkeskriminella, hiphopare, hårdrockare, MUF:are eller militanta veganer. Gillar du konstutställningar och pastellkostymer - så är du förmodligen inte med i Hells angels, lika lite som butchflator gillar rosa eller att någon i Ung vänster skulle vara modebloggare och köra Porsche till jobbet. Och normen kräver inte bara att man klär sig på ett visst sätt, man måste dessutom ofta applicera hela konceptet av värderingar, smaker, åsikter. På vilket sätt är det så mycket mer fritt och ickenormativt egentligen? Det är ju bara striktare normer, på en ännu mindre grupp. Utan möjlighet att gå utanför gränserna - för då tillhör man inte längre gruppen. Vi är alla normativa i våra dagliga funktioner.

Moralpanik

Jag har en avlägsen bekant som verkligen borde få höra sanningen snart. Killen har alltid varit en partyprisse utan dess like och på alla fester var det alltid han som syntes och hördes. Han var den klassiska "hänga i takkronorna"-festaren. Den som på nåt sätt alltid dök upp med grimaserna och fuck/eller djävulstecken på alla kort, som fotade urringningar, brudar som fyllehånglar med varann och folk som moonar. När vi andra redan sett det 40 gånger och tröttnat - tyckte han fortfarande att det var lika kul. Galopperande och omedicinerad adhd, om ni frågar mig. För några år sen trodde vi att han hade mognat. Han klippte sig, skaffade ett jobb, gifte sig och fick barn. Men så hände nåt för ett år sen. Frun och barnen är raderade från hans liv och helt plötsligt, lite överåldrig, är han tillbaka i exakt samma hjulspår igen. Den som partar hårdast och vildast och den som syns och hörs och verkligen hänger i takkronorna igen. Facebook-uppdateringarna handlar om Smirnoff-time och dränks i pubertala partybilder. Han är specifikt förtjust i att visa upp sig med stora groggar och sitt vältränade sexpack i tid och otid och det är väl i och för sig inget fel i att tycka att man är snygg. Även om sleazefaktorn är rätt hög.

Det enda som stör mig egentligen är väl det löjliga legitimerandet av det han gör. Precis som nyutkomna homosexuella som måste basunera ut för hela världen att de är gay så måste den här killen hela tiden basunera ut sin egen livsstil som "den rätta". Helt plötsligt är det ständiga attacker på tråkiga Svenssons och "den fucking äckliga dubbelmoralen" och hyllandet av sig som själv som ett freak. Han är väldigt stolt över sin omedicinerade adhd och att vara en arvtagare till Robinson-Robban. Ja, jag är gubbsjuk - och det står jag för. Det är mitt liv. Fuck the haters, liksom.

Men killen borde åtminstone få höra en sanning. Jag som jobbar på en sluten psykavdelning kan visa dig riktiga freaks. Du är inget freak. Du är en helt vanlig snubbe med grav medelålderskris. Vi hamnar alla där, förr eller senare. Skillnaden är bara hur radikala vi väljer att vara i vår sentimentala saknad över ungdomen som flytt.

Dens caninus

Hade en intressant Saturnus-fika för några dagar sen med goda vännen J. Man har konstaterat med åren, om man som jag fotograferar väldigt mycket, att det är lite kul att se vänner med olika partners genom åren. Så många som passerat revy. Nykära och tätt omslingrade, sommaren -98, ny partner och tätt omslingrad hösten -99 - åh, minns du det där stolpskottet - han var ju inte klok någonstans! Kär och omslingrad våren -02, den stora kärleken -05, rebounden -07, osv osv. Och vad gör man av fotonen på sina ex? De är ju minnen - så inte vill man kasta dem heller. De får sin lilla plats i fotoalbumen, som tidsdokument från perioder då man var ung och dum.

Noterade en annan sak på Saturnus... 47 spänn för en kopp te?

Just, tänkte på en lustig liten detalj angående tavlan som syns här ovan; Willem de Koonings Woman I. För det otränade ögat kan man tolka tavlan som "ett jävla kladdande" och något en barnunge kunnat knåpa ihop på en förrmiddag. Då är det lite lustigt att perfektionisten De Kooning behövde TVÅ ÅR och över 200 ommålningar för att få tavlan precis som han ville ha den. Dessutom var hans fru Elaine starkt bidragande till verket, då de jobbade enligt principen "applicera-skrapa". De Kooning smällde på massvis med färg - och frun skrapade och formade. Och sen gjorde man om det 200 gånger.

Såg förresten äntligen omtalade grekiska Dogtooth igår. Den var verkligen så fantastisk som ryktet påstått. Ett MÅSTE att sen men samtidigt inget för de kräsmagade. Det finns tusen och en associationer man kan dra till filmen. Rent manusmässigt skulle man kunna beskriva den som en småskalig och mycket mer destruktiv grekisk nutidsvariant på M Night Shyamalans The Village. Genialt och helt absurt manus. Man kan också fundera på om det är Greklands egen ekonomiska kollaps som gör att man släpper så här dekadenta filmer, som för tankarna till mellankrigstidens Tyskland, efter Weimarrepublikens fall. Attenberg och Dogtooth är två exempel på den nya djärva grekiska vågen.

Och vad vill filmen säga? Jämförelsen mellan den extremt dysfunktionella familjen och säg... Nordkorea? Är det en kritik mot det amerikanska allt mer utbredda home schooling - där allt fler föräldrar anser sig ha rätten att undervisa sina barn hemma - eftersom de indoktrineras (politiskt och kring evolutionsläran) av de kommunala skolorna? Är det bara en vägvisare mot samhällets allt större egeocentrering och allt större brist på social kontroll? Vad än tanken och budskapet är så är det en fantastisk film som stannar kvar i huvudet.