Det är mycket nu. Skola, jobb och stress över 40-festen. Missnöjet gror i skolklassen över att vi har så mycket skolarbete så att "det här knappast kan vara en kurs på halvfart. Det är helt sjukt!" Och bara det idiotiska att skriva hemtentor med kvantitativa krav på hur många ord man ska producera. Det uppmanar ju bara till att svamla. Det blir lite som tävlingsboken man skulle skriva under NaNoWriMo (en bok på 50 000 ord - på en månad). Man frestades att fylla ut texten med Storpotäten, allt för att få in extra ord. "Putt-putt-putt-putt oj, en kaka - nom nom nom nom.". Nu har det blivit praxis att mjölka ord genom att alltid börja varje tentasvar med att omformulera frågan, som för att förtydliga för sig själv att man förstått den korrekt.
Mardrömsnatt på psyket och jag tror nog jag kan konstatera att under alla mina år inom psyk så har jag aldrig träffat en mer otrevlig person än inatt. Nåväl, natten bjöd på ett gäng roliga citat också. Speciellt när de två sjukaste patienterna på avdelningen spanar in varann och den ena frågar den andra vad hen har för diagnos för att ha hamnat här. "Äh, låg blodtryck, svarar den andre. Eller en riktigt sur och mycket politiskt inkorrekt tant som varit missnöjd med precis ALLT under natten, spanar in mig från topp till tå och försöker sig på en komplimang, mitt i allt etter hon spytt. "Du har i alla fall en sak att vara glad över!" Jaha, vad är det då? "Du är åtminstone inte svarting!".
1 kommentar:
Man ska skriva som Joyce Carol Oates. Enligt mig har hon helt klart orddiarré. Hennes tegelstenstjocka böcker skulle kunna nerbantas till minst hälften.
Jag vet att hon är hyllad av många men jag har svårt för hennes ordöversvämningar.
Skicka en kommentar