Bones of birds

När folk frågar mig vilket jag tycker är världens bästa bandnamn - och alltid typ förväntar sig något i stil med Helikoptern kräks, Grisen skriker, The Kristet utseende, Klart grabben ska ha en husvagn eller Totalt jävla mörker - så blir de besvikna. Jag svarar alltid samma sak. Världens bästa bandnamn och mest genialt uttänkta uttryck är förstås Spandau ballet. Jag har inte så mycket till övers för de gamla London-syntharnas musik i övrigt men namnet är klockrent. För er som möjligtvis inte skulle veta varifrån namnet har sitt ursprung, så är det en term som nyttjades om gamla nazistiska krigsförbrytare (mestadels höga officerer och läkare) från Nürnbergrättegångarna (1945-1949), som dömdes till döden. Allt som oftast hamnade man sedermera på Spandau-fängelset i Berlin, för att där avrättas via hängning. Uttrycket Spandau ballet syftar då på den "balett" som en precis hängd person utför, när han sprattlar med benen i luften. Nåväl, det här var en lång historia för att komma fram till att en av nattskötarna alltid påminner mig om den baletten. Hon är en person som gång på gång somnar i sin fåtölj, läsandes en bok - sen vaknar hon med ett ryck, en spasm - då hon kastar ut med ett ben som balettdansör eller en karatespark - och låtsas yrvaket fortsätta läsa sin bok, som om inget hänt.

Har annars insett att bland det mest skrämmande på natten (förutom de patienter som går bärsärkargång och slåss) är de här fåtalet fallen av folk som lider av narkolepsi med medföljande hemska mardrömmar. Samtidigt är det väldigt svårt att väcka såna människor, eftersom de kan te sig som vakna - men att de befinner sig i en alternativ verklighet - fortfarande kvar i en hallucinatorisk mardröm. Försöker man väcka dem för abrupt kan man riskera att skrämma livet ur dem och väcker man dem inte kan vad som helst hända. Inatt fick jag försöka väcka och tala till rätta en patient som skrek rakt ut, eftersom hen med stora smärtor ansåg sig bli opererad, utan bedövning. Samtidigt som jag pratar med personen ifråga.

Märkligt ändå, för någon vecka sen försonades jag med en kusin. Nu helt plötsligt har jag fått kontakt med en annan kusin som jag typ aldrig pratat med. Och vi skriver öppenhjärtiga brev, som om vi känt varann hela livet. Som om vi ska ta igen 40 års förlorad tid. Kanske är det en början på 40-årskrisen...? Jag väntar ju hela tiden på att det med krisen helt plötsligt ska dyka upp ett nyväckt intresse för motorcyklar, småtjejer, tatueringar och viljan att skaffa en hästsvans i nacken.