Fick en T-shirt i present för några dagar sen. Ännu ett märke som försöker slå sig in på trenden med broderade loggor uppe i brösthöjd. Ska man ha sin polospelare, sin älg, sin sköld, krans, noshörning, mås, krokodil, bäver, räv eller vad det nu är? Själv fick jag då en Pinewood. Det kanske är en fin logotyp i ett större format men i t-shirt-format ser märket bara olyckligt ut. Det ser inte ut som en logga, det ser ut som en matfläck, som ett stänk sås som man glömt torka bort. Känslan av sofistikerad stil är lika med noll.
Gick i torsdags på hockey också, vilket jag ångrar djupt. Mest pga. spelet men uppladdningen kändes inte heller så kul. Säga vad man vill men min far (och i viss mån hans vänner) är inga direkta muntergökar. Enligt dem går man på hockey för att gnälla. Allt är 100% jante och pessimism. Och med tanke på utvecklingen utifrån 80-talets glansdagar så finns det kanske inte så mycket att glädjas åt heller. Men inställningen är alltid densamma. Innan match: "det här kommer att gå åt helvete". Under match: "ska vi gå hem nu, så man slipper se skiten?" Alternativt får man höra kommentarer som "jaja, powerplay fem mot tre - de gör inte mål ändå, helt odugliga hela bunten" eller "den där idioten kan de lika gärna skicka hem till Kanada igen". Efter match (om vi förlorat): "vad var det jag sa?" Efter match (om vi vunnit): "ja, där fick de så de teg!"
Musikalisk har man ju inte kunnat undvika K-pop-vågen som tycks svepa in över landet. Egentligen är genren och hypen lika märklig som alla de här moldaverna som var så inne för några år sen. Enda skillnaden är att Gangnam-style utstrålar glädje och så förstås den berömda hästdansen. Om man inte gillar den lättuggade dansmusiken så lägger jag min röst på amerikanska Wildlife control, NY-bandet Ms Mr eller grekiska Marietta Fafouti. Tre band/artister som går varma i min spelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar