Kursstart för termin 2 igår. Alltid lite spännande att se vilka som gallrats ut, vilka som är kvar och vilka som är nya i klassen. Blev nog mest skrämd när jag klev in i klassrummet och trodde för ett ögonblick att jag hamnat på en geriatrisk avdelning. Till och med den "tuffa" hårdrockshyllan - dvs de som sitter längst bak, gungar på stolen och är lite småstöriga med syrliga kommenterar - bestod av såna här självgoda proppmätta medelålders män (som fortfarande tror att de är 25 och häftiga). Och INGEN av dem jag fick kontakt med förra året, och faktiskt börjat umgås med, har fortsatt heller. Det kommer helt klart bli en prövning i år och ett test på hur passionerad man är för ämnet.
Funderar fortfarande på ett Twitterinlägg jag läste för några dagar sen, som egentligen bara bekräftar hur skenheliga svenskar är. Inlägget gick i alla fall ut på att Twitter var så mycket bättre än Facebook - för där skrev folk om tillkortakommanden, man är ärlig och elak medan Facebook bara är "skryt" och semesterbilder. Jag fattar verkligen inte den där inställningen. Jag fattar inte att det mest provocerande för folk fortfarande är andra människors lycka och välmående. För då är det alltid skryt och skryta får man aldrig göra. Och det är ju helt skenheligheten kommer in - ALLA påstår sig hata jantelagen - men ALLA är genomsyrade av den hela tiden och stör sig på andras välgång och skryt. Att man tolkar in kompetens, reslust, kreativitet och att vara nöjd med sitt eget liv som skryt - tycker jag mer verkar vara ett problem som sitter hos den som stör sig.
Däremot finns det alltid vissa personer, som alltid tror att all form av kritik mot dem är jantelag och avundsjuka. Och det är ju en extrem missuppfattning. Att jag tycker att Robinson-Robban, Kissie, Hanna Widerstedt, Josefin Crafoord eller Börje Ahlstedt är helt dumma i huvudet beror faktiskt inte på att jag är avundsjuk på dem. Jag vill faktiskt inte, inte ens innerst inne, vara dem. Att jag tycker att Johan Petersson i Partaj är Sveriges i särklass sämsta komiker, betyder just det - inte att jag önskar att jag var lika rolig som honom och hade hans jobb. Någon jag däremot kan vara både avundsjuk och arg på är gamle sexuella ofredaren Moneybrother som nu är på väg med ny singel. En singel han behövde åka till Chicago, Los Angeles och Nya Zeeland för att slutföra och få till det rätta soundet på. Såna resor är jag avundsjuk på. Däremot blir man mest förbannad när Each the others world entire är en sån slätstruken skit att den lika gärna kunnat producerats vid ett köksbord i Vallentuna - och därmed klimatkompenserat för alla helt onödiga resor Moneybrother gjort å yrkets vägnar.
Musikaliskt ser hösten spännande ut. Skivsläpp med Cat power, Muse, Tame impala, O children, Bat for lashes och fd Grandaddy-sångaren Jason Lytle är alla på ingång. Här är annars tips och smakprov på andra bra band mr Oakbitch lyssnar på:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar