Hann se Extremt högt och otroligt nära i helgen och avskydde den från första stund. Bland det absolut värsta jag vet på film - som samtidigt är en trist gammal filmklichée - är brådmogna snusförnuftiga barn. Sånt får mig bara att vilja stänga av på en gång. Manus skrivna för barn, men som uppenbarligen är skrivna utifrån ett vuxet resonemang. Varför får barn aldrig vara barn på film??? Nej, barn på film är alltid lillgamla små genier med tankesätt värdigt psykologer. Ofta är de smartare än sina föräldrar och ger ständiga aha-upplevelser och upplysningar till alla äldre. Hur ofta är det så i verkligheten? Det finns aldrig några barnsliga barn på film, alla är fullfjädrade relationsexperter med fantastisk yrkeskompetens. Mitt andra skäl till att ogilla filmen är påklistrad originalitet. När något ska vara så skruvat och udda att det till slut bara känns manierat. Udda som självändamål.
Sen är det dessutom mycket märkligt hur Max von Sydow kunde nomineras till en Oscar för bästa biroll - i en film där han inte säger ett enda ord, utan mest rycker på axlarna och ser allmänt bortkommen ut. Märkligt är också hur stora och kompetenta skådisar som Tom Hanks och Sandra Bullocks ges små och helt profillösa roller. Har Bullock någonsin varit mer menlös än här?
Funderar också på varför så många skådisar hamnat i sina egna klichéefack. Ser man en viss skådis på vita duken så vet man vad man kan förvänta sig. Charlie Sheen kan bara spela sig själv (registret är väldigt väldigt begränsat), Matthew McConaughey tar av sig skjortan, Adam Sandler får ett raseriutbrott, Helena Bergström eller Meryl Streep gråter, Seth Rogen puffar alltid på en joint, Jim Carrey måste spela över minst en gång i varje film, Christopher Walken dansar, Kjell Bergkvist är alltid en älskvärd drummel, Loa Falkman är alltid smådryg, osv osv.
Sett andra avsnittet av Anger manegement med Charlie Sheen och har fortfarande inte skrattat en enda gång...
I övrigt så rullar fotograferandet Foto-yatzy 2012 på, med allt färre deltagare. Snart är det äntligen över! Redan har en väninna föreslagit ett projekt för 2013. 200 individer. Jag vet inte om jag pallar det. Tycker det är jobbigt att ständigt trycka upp kameran i ansiktet på mina vänner och bekanta - men att dessutom behöva göra det på främlingar? Det blir lika mycket en övning i sociala färdigheter. Någon som är intresserad av att delta?
3 kommentarer:
Alltid lika intressant att läsa dina filmrecensioner och analyser.
Kan jag välja mellan en film med helt okända aktörer eller en med fullproppad storheter, väljer jag det som innehåller minst antal kända profiler. För då kan jag i alla fall inbilla att de är äkta och kan spela rollen väl.
Men egentligen det är väldigt få som kan agera sig in i en roll. Att spela väl sig själv är ju ingen konst. Möjligen är konst att man inte är blyg framför en kamera.
Jag har ingen skådespelare egentligen som jag har särskilt höga tankar om, men jag nyligen omvärderat Brad Pitt, som jag egentligen tyckte var en glamour skådis, mycket yta lite innehåll. Trodde inte att han kunde egentligen spela.
Men jag är i stort sätt inte är fan av någon skådespelare alls.
Att fotografera människor tycker jag är det mest pinigaste som finns. Kanske man borde öva sig i det just därför. Men jag överhuvudtaget tycker är svårt att skapa bilder efter ett schema. Blir lite stressad av att tänka inom vissa ramar. Men kanske det är vad jag borde öva i.
Jag håller med dig fullständigt med att fotografera människor är det pinsammaste som finns. Kanske är det just därför man skulle göra det, för att utmana och pusha sig själv.
Ser framemot era bilder :)
Skicka en kommentar