Ester, Kent och Frida

Första april och de må låta flickaktigt men just idag har jag faktiskt skrivit dagbok i exakt 16 år. Varje dag, i 16 års tid. Tycker det är lite imponerande. Har dock under denna tid aldrig någonsin gått tillbaka och läst det jag skrivit. En anledning till att jag inte läst det jag skrev 1996 är att jag ärligt talat var så fruktansvärt omogen och skrev så mycket dumheter att jag bara skulle sitta och skämmas och vilja redigera saker.  

Jag tror jag vid nåt naivt tillfälle för några månader sen ska ha påstått (aporpå nya fikaställen) att vi skulle kunna gå på en ny tehandel på Folkungagatan. Esters heter den. Den är knappast ny... Enligt skyltarna så öppnade man här redan 1899. Men det var trevligt och fikat med J & B bjöd på intressanta anekdoter. På nåt sätt är det alltid roligt att prata teaterföreställningar - gärna då de minnesvärt dåliga. Eller när nåt oväntat hände. B berättade i alla fall om ett av sina senaste teaterbesök och när väl lamporna släcktes och sätena var rätt sköna, så råkade han slumra till en stund. Den oerhört monotona dialogen gjorde inte saken bättre. Det hände ingenting, det var tråkigt och alla bara mumlade på scenen - så det är väl klart att man kan somna. Helt plötsligt vaknar han av ett pistolskott och ett väldigt skrikande och undrar vad sjutton som hände. Det fanns ingenting i monotonin som föranledde det där skjutandet helt plötsligt.

Känner igen det där. Älskar att gå på teater och en riktigt bra teater kan vara himlaomstörtande men helvete vad mycket dålig teater man varit på också. Är väl av den konservativa hållningen att jag inte är så förtjust i det som kanske är lite av nidbilden av teater. När det blir pretentiöst och tråkigt, högtravande, överdrivet teatralt och folk börjar springa omkring nakna och kasta sig på golvet och primalskrika om vartannat. Då börjar jag tänka på Bröderna Karamazov som jag helt tappat minnet av handlingen - men där fragmenten är "skrik och gap, en jävel som dängde i en kyrkklocka så det ringde i öronen, ännu mer skrik, folk som kastade sig på golvet, Rolf Lassgård helt omotiverat naken, kyrkklockedäng så man fick tinnitus, folk som kom in och kastade hinkar med sand på golvet och sen gick ut - alternativt att de skrek samtidigt. Man kan säga att där fanns det ingen chans att kunna slumra in i godan ro.

Mycket hausse kring Kents nya singel 999 och jag är väl tyvärr en av de här "fansen" som tycker att Kent blivit tråkiga och inte riktigt orkat förnya sig. Det enda som förändrats med Kent 2012 är att medlemmarna blivit fetare. Och ska vi ändå såga ikoner så måste jag säga att Madonnas nya MDNA (bara den titeln känns ju så krystad i sitt försök att hänga med) är rätt trist och fantasilös. Lyssna då hellre på alltid lika spännande Goldfrapp som är tillbaka med ny singel Melancholy sky eller LA-indiepoparna La sera. Frida Hyvönen är tillbaka också med Gas station och det är så sorgligt att hon inte inser sin egen begränsning. Hyvönen skulle kunna tjäna storkovan om hon bara satsade på låtskrivande - för hon är en duktig låtskrivare men tyvärr så har hon inte insett att hon sjunger falskt och dödar sin egen musik och alla goda intentioner.