Jag vet inte om det framkommit tidigare, min skepsis mot religion som företeelse. Den övertygelsen blev lite starkare igår kväll då en av medarbetarna, som just nu är väldigt inne på John of God. Ett brasilianskt andligt medium, som jobbar mycket med andevärldar och meditation och som påstås ha botat åtta miljoner (!!?) från cancer, AIDS, epilepsi, MS, diabetes, hjärtproblem, Parkinson, depression - you name it. Kollegan visade upp en bok om denne John och efter att han bläddrat igenom den rätt tjocka boken reagerar jag på att fotografierna i boken är riktigt riktigt urusla. Verkligen under all kritik. Som om en person helt utan kamerakunskaper tagit dem. Eller ett barn. Fel inställningar i mörker, för lång slutartid, suddigt och med oskärpa. Hopplösa sneda bilder. Nejnej, försäkrade kollegan - det här har ingenting med kameramannen att göra - det här ett bevis för de enorma energier som John framkallar. All teknik blir lite dysfunktionell när John är i högform. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Apropå det och att missuppfatta seriösa situationer. Vi har en patient just nu som låter som en exakt kopia av Lasse Kongo i Torsk på Tallin. Ungefär lika charmig också.
Tog med mig en film, som vi ser på natten, kritikerhyllade En dödsdömd har rymt från 1956. Fransk, svartvit, minimalistisk. Kollegorna beskriver den som "tidernas sömnpiller" och "Propavan-film", vilket jag försöker bestrida, samtidigt som jag en timme in i filmen frågar "vem är den där killen?" om nån som varit med de senaste 20 minuterna.
Har tänkt på en sak.. på film, när folk trillar ut från byggnader och liknande - finns det då en absolut lag på hur offret ska se ut, när det landat på marken? Som om man fryst en bild mitt i en Charleston-dans. Båda benen lite böjda utåt - åt varsitt håll och likadant med armarna.
1 kommentar:
Gud så många tokstollar det finns på denna värld. Och ännu värre är hur många som tror på dem.
Skicka en kommentar