Trots att jag går en hel del på teater, förmodligen mer än genomsnittssvensken (ungefär en gång varannan månad) så finns det fortfarande en hel del barriärer att bryta. Jag erkänner att det baserar sig på mina grundvärderingar och uppväxt och att sånt där 70-talsflum inte stått så högt i kurs, någonsin. Älskar att gå på teater men har fortfarande väldigt väldigt svårt när teater blir sådär klichéartat och stereotypt, såsom kanske folk i gemen ser på teater med fördomsfulla ögon. "Hel- eller halvnakna överdramatiserande skådisar som kastar sig på golvet och primalskriker"-teater. Förutom en liten slutscen i Bröderna Karamazov så skriker sig Rolf Lassgård igenom hela pjäsen. Skitjobbigt. De andra skådisarna skriker en hel del också, när de inte klämtar i kyrkklockor, så hela publiken unisont måste hålla för öronen. Hela pjäsen känns ständigt gränsande till det genompretentiösa och hade det inte varit för att andra aktens "who dunnit"-upplägg - tog sig och för att Peter Oskarsson och Ole Forsberg är rätt bra skådisar, så hade det här varit rätt olidligt. Teater som är för mycket TEATER, helt enkelt.Däremot slog mig parallellen till den grymme fadern Fjodor Karamazov. En egoistisk skrävlare som är stolt över sitt snusk, sitt supande, sitt hor - oförmögen att ta hand om sina barn, eftersom han är så uppfylld av sig själv. Hey, det är ju Charlie Sheen upp i dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar