Cheburashka aka Drutten, del 2

Varje gång jag är ute och reser och ser hur stora städer gestaltar sig, hur maffig och djärv arkitekturen är, så blir jag alltid lika förbannad på hur mesigt Stockholm är. Ingenting får byggas högre än kyrktornen, förslag på höga hus råkar alltid ut för tråkiga kompromisser. Både i höjd och utseende. Inga böljande linjer, inga utsmyckningar på fasaderna. Nä, här bygger vi raka sterila boxar. Skolådor i glas. Fyrkantigt med platta tak, vilket känns idiotiskt för ett kallt land i norr med mycket snö. Varför har man inte vågat göra si och så i Stockholm?

Sen kommer man tillbaka och inser gång på gång att det är liksom inte med höga hus Stockholm ska konkurrera med andra storstäder. Vi är ett litet land på nio miljoner invånare, med en liten huvudstad - varför skulle Stockholm försöka konkurrera på höjden med Hong kong, New York eller Dubai? Trots allt har Stockholm något som andra stora städer bara kan drömma om. Närheten till naturen, grönskan, vattnet överallt, öarna. Och det har vi gratis.

Många fördomar om Moskva bekräftades men jag väljer att bara nämna de positiva. Tunnelbanan är en sak. Helt otrolig. Så vackra, påkostade och rena. Som konstsalonger och balsalar med sin arkitektur, konst, sina skulpturer och ljuskronor i taket. Det är nåt annat än t-banestationer om Vårby gård eller Skärholmen det...

Säga vad man vill men i Ryssland känns byggnaderna som riktiga byggnader. Här talar vi maktspråk. Inga sketna punkthus i fyra våningar. Stalinskraporna, sju till antalet, är i mitt tycke arkitektoniska mästerverk. Pompösa, groteskt stora men fantastiska i utseende och som tidsdokument. Och utmärkta riktmärken, om man skulle gå vilse i stan - eftersom de syns överallt.