Paris

Antiklimax. Det var som att luften gick ut, marken under en öppnade sig och allt bara blev hopplöst. För några ögonblick, eller kanske hela kvällen förstod jag hur en deprimerad psykpatient måste känna sig. Resan har varit bokad sen november och längtan och förhoppningarna har bara ökat i intensitet ju närmare man kommit. Alla planer man gjort upp, alla förberedelser. Sen åker man till Skavsta flygplats och får beskedet slängt i ansiktet. Flyget är inställt, pga den tjocka dimman. Varenda resenär, med några få undantag, möttes av samma besked igår. inställt, inställt - var god hämta ut ditt incheckade bagage igen och försök sen antingen boka om din resa via våra servicekontor, eller ansök om att få pengarna tillbaka. Jag har aldrig varit med om nåt liknande, men i folkkaoset och de groteska köerna av besvikna människor så drog vi alltså en nummerlapp för att ställa oss i kön - som gav minnen till en scen i Beetlejuice. Just nu betjänas nummer 447. Tittar på min numerlapp och har nummer 363. Alltså ungefär 900 pers före mig i kön!!!! Så det var ju bara att glömma. Hem och sura, genom dimman på motorvägen.

Efter allt tågkaos och flygplanskaos och den totala paralysering som rått med allt snöfall så inser man att beredskapen inte alls är god. Den berömda svenska orgainsationsförmågan har fått sig rejäla knäckar under den här vintern. Med snö och lite oförutsedda händelser tycks normala samhällsfunktioner kunna kollapsa helt och ingen vet nåt, ingen kan svara, informationen dröjer. Lamslagna. Och Skavsta, som ändå aspirerar på att axla manteln som Arlandas lillebror, den lilla uppstickaren, med sitt strategiska läge (?) som ska fungera som Stockholms eget Stanstead, känns som ett fiasko. Dålig organisation, trånga utrymmen, groteskt lååååångt ifrån Stockholm, för glesa kommunikationer, omodernt, undermåligt utbud och en polisstyrka som uppenbart består av gamla och avdankade, som bara vill jobba av de sista åren i lugn och ro, innan pensionen.

Virre i farten, igen

Jag tror inte det finns nån medial person som fascinerar mig mer än Fredrik Virtanen. Ja, det fascinerande är att han verkligen lyckas tycka exakt tvärtemot mig i varenda smakfråga som tycks existera. Finns det nåt jag avskyr, så älskar han det - och vice versa. I varenda fråga! Kan inte göra nån annan subjektiv tolkning av det hela mer än att karln är både smaklös och helt dum i huvudet. Och efter hans senaste krönika betvivlar jag inte ovanstående uttalande. Då ondgör han sig över fullt normala människor, vänner till honom själv, intellektuella, välbalanserade, konstärligt förfinade, nu under två veckors tid raserat hela sin självbild och gått in i ett grottstadium. OS. Att helt huvudlöst blir så förblindat engagerade i nåt så tramsigt som hockey, backhoppning och skidskytte. Vuxna människor som beter sig som grottmänniskor. Han förstår det inte. Sport är den mest primitiva underhållningen, underställt alla andra konstarter, enligt Virtanen och egentligen är det bara barn och hårdrockare som gillar sport. Jag är varken barn eller nån direkt hårdrockare. Men det klart, då förställer jag också bara mitt intresse... Med en sån generalisering kan man ju också hävda att de enda som inte är intresserad av sport är kvinnor.

Virtanen raljerar över sporten, samtidigt som han fascineras över den debila masspsykosen. För honom är allt bara ett enda stort VEM BRYR SIG? Vem bryr sig, egentligen? Vuxna människor som kickar boll eller spelar kula, åker lite skidor och skjuter prick samtidigt. Det är en lek.

Jag kan absolut köpa det argumentet. Jag ställer mig samma fråga rätt ofta. Det här är ju nåt totalt oviktigt, som vi betalande, eller tv-tittare gett en helt annan betydelse - som om det vore nåt viktigt. Lek som blivit allvar. Nån tjej hoppar över en ribba och vi blir alldeles till oss i trasorna - vi som i vanliga fall ääälskade Malin Ek i den nya Dramatenuppsättningen osv. men om man tänker det hela, nyktert och lite samhällspraktiskt, jämför med ett yrke som verkligen betyder nåt; bonde, läkare, kirurg - vilken funktion fyller egentligen konstnären? Ärligt talat, kan inte passionen för konst vara lika falsk och konstruerat "viktig" än som den passion en sportfåne känner? I slutändan är det återigen vuxna människor - som leker. Vuxna människor som kladdar på en tavla, inte bättre än vad en tvååring skulle klara - ingen ser vad det föreställer men en hel kår av förståsigpåare applåderar ängsligt med fingertopparna i kör. Det är ju sååå djupt konstnärligt och komplext. Geniiiiiiiaaaalt! Var börjar budgivningen, en miljon, två?

Vad är en teaterskådis, om inte en vuxen människa, som springer omkring i lånade kläder, gormar och lever ut - snäppet bättre än roliga timmen i skolan? Vuxna människor som leker att de är nån annan, halvnakna, i trikåer och lustiga hattar; en kung, en hora, en narr. Vem bryr sig egentligen?

Jag gillar både sport och konst och musik och jag ser egentligen ingen primär skillnad i passionen för dem. Graderingen av finkultur, fulkutur och ickekultur kan jag också köpa - det gör mig inte mindre passionerad för det. Men det är märkligt, konsten älskar ju outsiderperspektivet, den svage, konsten hyllar arbetaren gentemot etablissemanget och borgarbrackorna. Konstnären älskar att stå på den enkla människans sida, samtidigt som den enkla människans vanor och passioner är ok att håna.

Du kan!

Nog för att jag varit sjuk ett tag och haft dubbel lock för båda öronen men imorse trodde jag att jag slutligen blivit helt döv. Telefonen ringde, väckte mig ur morgonsömnen och jag svarar - och hör absolut INGENTING. Förutom nåt väldigt svagt "hallå". Det tar mig sömndrucket säkert en halv minut att inse att jag fortfarande har öronpropparna kvar i öronen.

Jobb på "som-att-skåda-torkande-färg"-avdelningen. Fick av en stolt hundägare en utförlig beskrivning av skillnaden mellan en bichon frisé, en bichon habanes och en bichon bolognese. Trodde det sistnämnda var en maträtt. Annars är den största behållningen på avdelningen deras fantastiska bokhylla, fylld med liberala 70-talsböcker, pedagogiska storverk från myndigheter och folkbildare. Böcker som idag enkelt kunnat klassas som veritabelt flummeri och slöseri med papper och trycksvärta. Ha i gott minne den tidigare "Horor är inte 'horor' " och idag hittade jag två nya böcker. "Du kan, man!" - allt du behöver veta, från kolik till klitoris. Självklart finns det också en "Du kan, kvinna!" Om allt från rasp till romantik.

Short track

Tänkte faktiskt varken kommentera melodifestivalen eller OS-invigningen - den ena var usel i lördags och den andra fick oförskämt mycket negativt kritik, om man valde att lyssna på kontentan av vad Aftonbladets läsare tyckte. Å andra sidan börjar Aftonbladet i sin sensationslystnad snarare lyssna på vad den som skriker högst tycker - än att lyssna på en lågmäld majoritet, som tyckte det var bra. Förutom en rätt enkel, back to basics-tändning av elden, så var det en rätt bra invigning. Påkostad, vacker och värdig. Hur som.. det jag mest fascinerats av under OS än så länge är short track-stafetter. Helt underbart kaotiska och svåra att följa med i - men ändå spännande och enkla i sina regler. För ett otränat öga blir alla dessa människor inne på isen, som åker in och ut, parallellt med varandra, som knuffar varandra i rumpan och skrinnar på i högt tempo, alternativt får felskär, åker ihop och trillar ihop i stora högar - högst fascinerande.

Och så tips på ett nytt svensk pophopp; Eye travel - Every little smile.

Representera

18 svenska soldater på permission i Berlin gick på bordell och fick försvarsmakten att slå bakut. Ja, att soldater genom århundranden skulle ha gått till prostituerade... det har ju aldrig hänt..? Man kan alltid ifrågasätta det etiska och moraliska i handlingen men att i efterhand bestraffa (eller hota om bestraffning och lagändring) för vad svenska medborgare gör utomlands.. det känns som just ännu ett steg mot det överförmyndarsamhälle vi alla så mycket älskar att hata. Retoriken att "bara för att det är lagligt utomlands - så gör inte det svenskar straffimmuna på hemmaplan" känns ju bara som ett snår man inte vill gå in i. Hur bokstavligt ska man se efter såna lagar? Varje majarökande svensk i nåt red light district i Holland kan vänta sig en bot när man väl kommer hem. Likaså för varenda fortkörare på autobahn. Rätt ska vara rätt. De flesta tycker förstås att regeln är absurd men på Hallå P3 ikväll, så kommer det ändå upp åsikter som tycker tvärtom. Som ex: det spelar ingen roll hur vi ser ut, hur vi är klädda eller vem vi representerar - vi svenskar har alltid en skyldighet gentemot våra landsmän att upprätthålla bilden av Sverige och svenskarna. Hm.. Säg det till alla 15-åringar som åker till Sunny beach/Ibiza/what ever och partajar - med moralens fana vajandes högt. Ungdomar - tänker ni inte på vilken bild ni sprider av Sverige och svenskarna?

Intressant är också hur debatten om bhurkans vara eller inte vara tog en annan vändning. Den rent hälsomässiga. Nu finns det konstaterat, efters studier gjorda på ett antal gravida somaliska kvinnor i Rinkeby att deras avkomma löper fyra gånger så stor risk att drabbas av autism, eftersom speciellt svarthyade personer har svårigheter att bilda d-vitaminer och en slöja i vårt solfattiga land gör ju inte direkt saken bättre. Somalierna å sin sida har börjat kalla epidemin av autistiska barn för "den svenska sjukan".

Kan också berätta att jag hade "nöjet" att se superbowlfinalen.. Jeeez.. vad tråkigt! Jag kan inte fatta hur en så tråkig, enformig, utdragen sport kunnat attrahera ett sånt actionsökande folk som amerikanerna. Det händer ju ingenting!?? Och händer det nåt så kan man ge sig på att det blir ett avbrott inom fem sekunder. Det är mer avbrott än det är spel. Böka, springa, dundra in i varann och avbrott. Hela jävla tiden.

Musikaliskt är jag just nu helt efter.. lomhörd som man ändå hör (lock för båda öronen) så känns musik inte så viktigt. När jag på en fika för några dagar sen försökte förmå mitt sällskap att hellre tala med lite mer gäll röst (det skär igenom täppningen bättre), än dov mörk, så blev jag mest utskrattad. Men nya Gorillaz lovar gott, Oskar Linnros nya singel är spännande, liksom Charlotte Gainsbourgs samarbete med Beck. Ett smakprov: HÄR.

Melodifestival

Då var det dags igen.. melodifestival och det märkliga är egentligen hur denna enorma folkfest inte alls avspeglat sig ute i Europa. Ju mer vi hypat våra bidrag och vinnare hemma i Sverige - desto sämre har det gått ute i Europa. Handlar det i slutändan mer om festen än att faktiskt prestera nåt av kvalitet? Ögnade igenom DN's betygsättning inför första delfinalen och insåg att jag inte har förstått nånting av hur det kommer att gå. Det jag tyckte var solklart sämst, tyckte DN var bäst. Jenny Silver, dansbandssångerskan som dödade sin egen karriär för att bli hustru åt en hårdrocksföredetting - det var DN's favorit. Så gräsligt dåligt. Och vad var grejen med den här ena armen som tycktes ha fastnat i en roterande vinkelvolt, fram och tillbaka? Och Linda Pritchard.. var det menat att vara just hot, hot, hot? Det var det inte.. Solklart bäst, förstås.. Salem al Fakir och att experterna ens försöker bortse från det.. visar ju på hur lite expertis det finns.

Ola förresten.. den här förvirrade frisyren.. nån slags korsning mellan Robyn (baktill) och Agneta Fältskog (lugg)... Hm. Vad blir nästa (hår)drag - Lisbet Palme? Och vem hade i övrigt trott att Dolph Lundgren skulle utklassa sina två programledarkollegor? Den enda som var lite cool och med avspänd attityd till hela showen, till skillnad från Christine Meltzers skränande.

70-talisters ältande och Oscars

Det brukar vara månadens höjdpunkt när paketet från CDON/Ginza/Discshop dimper ner i brevlådan. Ny musik, för att bilda sig en uppfattning om vad kidsen lyssnar på nu för tiden. För lite är det ju så.. den musik som kommer nu är inte "vår" musik. 70-talisterna. På ett sätt förstår jag inte alls den ilska som Fredrik Strage piskade upp hos fans med sin recension från Depeche modes konsert för några dagar sen. Han har ju helt rätt. 70-talisterna håller på att bli lika fåniga som alla äldre generationer av övervintrare vi tidigare raljerat över. Hippies, rödstrumpor, raggare. Finns det nån som kan älta sin barndom och framförallt barnprogrammen, såsom 70-talisterna? Ständigt detta genomsentimentala tjat, som alltid kommer upp, i alla möjliga sammanhang. Minns du Trolltyg i tomteskogen? Professor Balthazar? Boktipset? Fem myror eller professor Drövels hemlighet? Nu var det inte det Strage skrev om, utan att 70-talisterna som går på Depeche mode-konserter är precis likadana som 40-talister, som fortfarande diggar Stones. Konsertbesökarna är bara där för att få sina oldies goldies. Minnas sin ungdom, minnas vitaliteten från de tidiga albumen, syntheran, snedluggarna. Sen där någonstans efter "Ultra" så blev de rockiga och "moderna" och det är fel.. det är inte Depeche, såsom Depeche ska vara. Men med ungar, volvo, hund, radhus, amorteringar, pensionssparande, schemalagda lattefikor, fredagsmys och allt så har man inte tid att sätta sig in i det nya. Då vill man ha det gamla, det välbekanta. Hitsen från förr, liksom. Nuför tiden kan de ju ändå inte göra barnprogram med hjärta och små medel längre och musiken är bara likriktad och dum. Sexistiska hiphopare och kommersiellt massproducerat bjafs. Inget är äkta längre, som på 70-talet.

Oscarsnomineringarna kom igår och egentligen har jag inte så mycket att säga om dem, eftersom jag sett alldeles för få av de filmer som tävlar om statyetterna. Men Christoph Waltz fick sin nominering för rollen i Inglorious basterds och kul också att Colin Firth fick en för bästa huvudroll, i det som sägs vara hans livs roll; i modeikonen Tom Fords A single man. Tur var kanske också att Mariah Carey inte blev nominerad för sin avskalade roll i Precious. Avatar har (förstås) flest nomineringar, trots att den ju inte fått några skådisutnämnanden (förstås). Synd också att hyllade Hurt locker gick ner från de svenska biograferna så fort att inte fler hann se den i stort format.