6. Oskar Linnros - Vilja bli. Hype eller inte - det är ju fortfarande väldigt bra och en milstolpe.
5. Manic street preachers - Postcards from a young man. Årets mest oväntade tillfrisknande. Jag hade redan dömt ut bandet. För oss indienördar så har inte Manics gjort en riktigt bra skiva sen mästerverket "Gold against the soul" 1993. Sen blev de kommersiella, allmän egendom, Trackshits och allt det där som man föraktade. Och sångaren James Dean Bradfield tog sig själv på för stort allvar, trodde sig vara nästan Bono och slaktade varenda potentiellt bra melodi med waylande och allmänt överdriven sång. Tills nu. Det är som med Jim Carrey - som bara är bra när han har stenhård regi och inte börjar ta egna initiativ, improvisera och falla ur ramarna. Skivan där saker och ting faller på plats igen, efter 17 år.
4. Aeroplane - We can't fly. Belgisk disco-electronica signerad Vito Deluca, full av 80- och 90-talsflirtar. Aeroplane har av Deluca beskrivits som "sad happiness" och ungefär så tveeggat kluvet är det, när bästa spåret Superstar å ena sidan är fantastiskt, å andra sidan låter lite som.. Toto..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar