måndag 13 december 2010

Årets bästa skivor, plats 10 till 7

I år var det svårt, kanske för att det fanns väldigt många halvbra skivor men inte så många fantastiska. Redan nu är jag inte ens säker på att rätt skivor hamnar utanför. Kanske förstår jag inte riktigt potentialen av Kanye Wests "My beautiful dark twisted fantasy", kanske är det ett mästerverk som borde vara inne på listan, som en blivande klassiker. Skivan har sagolika toppar och otroliga videos.. men det finns några djupa dalar också, plus att jag ju inte är nån hiphopare, så Kanye kommer på en fin elfte plats. Utanför hamnar också plattor med Jukebox the ghost, Daft punks Tron-soundtrack, årets Glasvegas; The Drums, svängiga Jamaica, John Grant och Säkert! Och ingen Håkan så långt ögat når.

10. Best coast - Crazy for you. Klassisk shoegaze-indie från LA. Det är sådär halvfult och ändå charmigt på nåt sätt. Sköna små poppärlor, framförda av Bethany Cosentinos vackra men halvt oengagerade röst. I år blev det just den här plattan som charmade mig, jag som annars brukar ha rätt lite till övers för utstuderad amatörism och sån där musik, som vem som helst skulle kunna göra.

9. MGMT - Congratulations. Den svåra andra plattan var egentligen rätt bra, om den ändå inte hamnat i skuggan av debuten. Den var trots allt inte lika bra, inte lika trendsättande, lika mind blowing som 2007 års "Oracular spectacular". Hade det här varit Brooklyn-sextettens debut, så hade förmodligen plattan kommit högre upp.

8. Hurts - Happiness. På nåt sätt förs tankarna av denna hypade duo från Manchester till popbröderna Bros på 80-talet.. Jag vet inte varför. Måste vara nåt med det slickade modellutseendet. I övrigt finns det inte så många likheter, då de här väl mest kan beskrivas som årets Athlete, Coldplay, Embrace eller nåt annat brittiskt band med refränger större än universum.

7. Daniel Adams Ray - Svart, vitt och allt däremellan. Kanske handlade det bara om tid och tajming. Den här skivan lider av samma jämförelser som MGMT här ovanför. Hade det här plattan kommit före Snook-kollegan Oscar Linnros solodebut, så kanske man sett annorlunda på vem som kom först och vem som sen lät likadant. Var den han den snygga, eller han den inte lika snygga..? Det här är en kanonplatta, full av pop-glitter och lysande infall. Synd bara att den inte kom i maj.

Inga kommentarer: