På ett sätt blir jag irriterad på den här filmen, för tanken är ju genial; långfilm helt och hållet gjord på egen hand - gjord med sin egen mobiltelefon. Det här är vad dogma i sin mest avskalade form borde handla om. En enastående studie i mänsklig förnedring är det första greppet, med huvudpersonen Patrik, som i ett nästan perverst självutlämnande porträtt visas upp som en emotionell spillra, djupt deprimerad, affektiv och nästan kåt på att hitta kärleken. Hela han strålar som ett kärnkraftverk av desperation, av behovet av att bli älskad - ha en flickvän. Nu! Och varje gång han blir dumpad går han bara ner sig djupare i depressionen. Ibland känns hans mognad som en tonårings, med impulsens toppar och dalar. Antingen är han superglad och uppåt, eller så totalt nerkörd i skorna. Inga mellanlägen. Problemet med filmen blir just det självutlämnande. Ibland undrar man mest.. varför? Vad har jag för nytta av att se Patrik onanera, eller ha sex (där han och hans partner turas om att hålla i den skakiga mobilkameran)? Det blir mest ett fånigt självändamål, vilket även är filmens stora brist. Vältrandet och det eviga ältandet i samma sak; "varför tycker hon inte om mig - vad gör jag för fel?". Tja, om du kanske plockade undan kameran för en stund och koncentrerade dig på kvinnorna, istället för att posera i en självömkande gråtvals - till beklämmande dålig kvalitét.. så kanske..? Nä.. felet ligger inte där heller. Patrik känns verkligen som en amatör på kärlekens stig, alldeles för på, alldeles för.. påträngande, alldeles för naiv och känslosam. Vilken tjej som helst skulle dra öronen åt sig av en kille som är upp över öronen förälskad, efter 1½ veckas bekantskap.Ändå, trots mitt gnäll så är det en rätt bra film. Den göteborgska vardagen och livet på kontoret och krogen med kompisgänget ramar in historien väl. Vardagsbestyren är kanske inte alltid så roliga men det känns äkta. Det är verkligen äkta rakt igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar