Raggare

Mitt hår håller på att bli långt igen. Lång jobbig lugg. Så för att då frisyren inte ska se ut som vare sig Nick Noltes klassiska mugshot eller konståkaren Jevgeni Plusjenko, så brukar jag kamma upp det. Det betyder INTE att jag är raggare (jag gillar inte 50-talsmusik och kan knappt skilja på en Impala och en gaffeltruck) och det betyder heller inte att jag är nåt stort Morrissey fan. Att jag gillar märken som Ben Sherman, Fred Perry eller Doc Marteens betyder heller inte att jag är eller har varit skinnskalle. Jag gillar bara stilen. Lika lite som de rektangulära SS-kepsarna av idag, som var och varannan person har, är av stor beundran för Heinrich Himmler. Däremot är jag av nån anledning petig på grabbar, för det är mestadels grabbar, som tatuerar in gamla tyska järnkors och urskuldar sig allt symboliskt värde genom att bara hävda att ”det är en snygg grej”. Jag antar att man får leva med den historielösheten, eller kanske mainstreamkulturens ständiga annekterande av subkulturella symboler. De tas, för att de är lite coola och värdeelimineras. En tatuering betyder inte att du är sjöman, en piercing betyder inte att du är aktiv inom S/M, en Harley Davidson är lika mycket en medelålderskris som en gängtillhörighet, punken är ett vykortsmotiv från London och kamouflagebyxor bärs ofta av grabbar, för det är ofta återigen grabbar, som antingen inte hunnit mönstra, eller fick frisedel – men tycker att de ser rebelliska ut. Däremot tror jag fortfarande att en Stone island betyder att man är en fotbollshuligan, speciellt om den dessutom kombineras med en Burberry-keps. Men man kan ju vara en ungdomligt proper Östermalmsdam också?

Ingen säger egentligen någonting med någonting längre. Och med tanke på att en ungdomskultur ofta är ett rebelliskt uttryck mot sin egen föräldrageneration – hur tänker egentligen dagens unga raggare? Jag är rebell – genom att se ut som min farsa gjorde? Jag lyssnar till och med på samma musik som han – nu blir han allt provocerad!! Eller fotbollshuliganer som vårdar klassiska tantmärken ömt, som om det vore deras egna. Vad kommer härnäst? Gustav III-kids eller välpudrade viktorianer som glider ner på en stilla ritt längs Linnégatan på väg mot Stureplan?