Venus och döden

Efter att ha genomlidit Venus med Peter O'Toole i huvudrollen (för övrigt baserad på Hanif Kureishis bok) är jag tveksam på om det här med åldrandet är nåt för mig. Filmen är en 90 minuter lång plåga i ålderdomskrämpor, ensamhetsångest och den ständiga tanken på att döden hänger över ens axel och frågar titt som tätt "ska du hänga med, eller?". Om jag når den åldern då vännerna kan räknas på ena handens fingrar och livet mestadels ter sig tyst och i perifert från resten av den aktiva världen, så vore kanske inte aktiv dödshjälp så dumt ändå. Men då ska man väl ha dåligt samvete, förstås, för att man lämnar sina fåtaliga (och ensamma) vänner ännu mer ensamma... Kanske var Paasolinna inte så dumt ute med sin bok ändå - kollektivt självmord. Varje fredag är det gruppresor för de med livsleda och ledbrutna kroppar till valfri hög bro.