Känns som att det var länge sen nu. Igår var det muntlig redovisning i klassen igen. Den hundra-fucking-sjutti-elfte i ordningen. Det enda positiva med de ändlösa redovisningarna är väl att man numer kan tala rätt fritt inför folksamlingar, utan nervositet. Se där, ännu en raserad fobi. Det intressantaste hände dock före själva lektionen. Vet inte riktigt hur det gick till men diskussionernas vågor svallade höga och det var nästan lite aggressivitet i luften och helt plötsligt outar sig en av personerna i sällskapet. Då blir det tyst. Ett kort tag åtminstone. Efteråt i pausen var hon smått chockad över att hon sagt det rakt ut. Som att det var en hemlighet som oplanerat bara sluppit ut i stridens hetta.
Planeringen inför en New York-resa är redan igång. Det ska bli så kul! Försökte få lite tips på Flashback men fastnade istället på en tråd med titeln "funderar på att bli hemlös i LA". Jag vet inte... känns det inte fruktansvärt i-landspatetiskt att ens resonera kring hemlöshet som ett livsval?
Var annars gräsänkling förra helgen och vad gör en halvung man när han får chansen: sambo- och hundfri och dessutom på en löningshelg? Han ägnar lördagskvällen åt att tillsammans med 70-talet pensionärer gå och se den superdeprimerande Amour på bio. Ensam. Michael Haneke har skapat ett litet diskbänksrealistiskt mästerverk här men munter är det verkligen inte. Kände mest att det var ett ämne som kom för nära, som låg för nära verkligheten och vardagen. Ålderdom, demens, ett sakta förtvinande och borttynande. Man kunde nästan känna de växande klumparna i åskådarnas magar, hur de reflekterade över sitt eget åldrande och vad som väntar runt hörnet. Aldrig har väl tystnaden varit så kompakt när väl sluttexterna började rulla.
Vägde upp Amour med att dagen efter se Ang Lees fantastiska Berättelsen om Pi. Otroligt snygg film och gjord med en stor portion charm. Känns som att den här filmen skulle kunna vinna en del priser på Oscarsgalan, inom scenografi, det tekniska, fotot, osv. TV-mässigt är ju nya säsongen av Mästerkock igång och det verkar vara ett spännande gäng i år också. Jag håller på gotländskan! Eller Calle. Det bästa på tv just nu annars är Allt faller. Helt fantastiskt roligt. Välskrivet manus, bra skådisar och det känns som att man fått med varenda liten kändis till att göra små cameobiroller. Jonas Gardell är riktigt bra, Johan Rheborg är som han alltid är men bäst är nog ändå den extremt självupptagna Marie Göranzon som Gardells manager.
En pilgrims död är helt ok, även om det är liiiiite väl pratigt och tråkigt på det sättet att man inte nyttjat SVT kunskaper i scenografiarbetet (se Torka alltid tårar med handskar). Man får knappt se några tidstypiska 80-talsmiljöer alls och nästan alla scener är skjutna inomhus, i mörker eller med nåt slags grodperspektiv upp mot hustaken. Jonas Karlsson äger hela serien men det är också befriande att se Kjell Bergkvist vara helt neutral, utan att bli så där typiskt Kjell Bergkvist-ig med alla sina manér. Jakob Ericson är också väldigt bra, tillsammans med Helena af Sandeberg. Leif GW's version av Palmemordet känns annars som ett väldigt tunt argument till att begå ett statsministermord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar