Chelsea diary, del 3

En sak kan man konstatera och slå tillbaka i Stockholmarnas ansikte. 08-or är ju annars duktiga på att förlöjliga orter runt om i Sverige för att leva under grava Stockholmskomplex. Stockholm å sin sida lever under ett gravt New York-komplex och det visar sig inte bara i Stockholmares ständiga gnäll och jämförelsemani av hur det är NYC. Nej, det syns i trenderna också. Alla mat- och krogtrender som slår i New York kommer snabbt också till Stockholm. Oftast i lite mindre skala, förstås. Ibland är det coola idéer, värda att importera - ibland är det bara obegripliga pastischer som bara tyder på dålig självkänsla och fantasilöshet. Komplex.

Fantastiska italienska saluhallen Eataly har vi snyggt transformerat om till Taverna Brillo, Nosh & chow vill blinka mot den där sköna Soho townhouse-style-feelingen och så har man tagit efter speak easy-trenden till baren på Bernie's eller Melt vid Mosebacke. Har man varit inne på Mood i Stockholm vet man att det är exakt kopia av Chelsea market. Det är ändå intressanta exporter, som gör stan lite roligare, lite mer kosmopolitiska. Sen finns den här märkliga kopplingen mellan Stockholms fin-hamburgartrend (Flippin' burgers/Judit &Bertil / Lily's burger och allt vad de nu heter) som alla säger sig vilja göra hamburgare som man gör dem i New York. Shake shack är hamburgarnas eget Mecka i NYC och deras menyer Stockholmsställenas biblar. Här kommer verkligen det dåliga självförtroendet in, för jag är fortfarande av den åsikten att de stockholmska krogarna sopar banan med Shake shack vad gäller kvalitet och smak. Shake shack för mig var en köttigare Max-hamburgare med räfflade 70-tals-pommes frittes, såsom man fick hemma, upptinade på ugnsplåt. Och då ska vi inte ens tala hur ocharmiga lokalerna var. Komplex, helt enkelt. Vi ÄR inte så pjåkiga på mat i Sverige - vi är minst lika bra och behöver inte snegla oroligt på vad storebror i väst gör i alla lägen.

Vidare anser jag att den fjant som började mynta New York-referenser över olika stadsdelar i Stockholm borde ha ett nackskott. SoHo, NoHo, Tribeca och Dumbo fyller en geografisk funktion i New York - nåt som bara känns sökt och löjligt i Stockholm med alla SoFo, SoRi, NoVa's och Glam's. Områdena i Stockholm är så små att det inte behövs några etiketter och nyamerikansk vägledning till de redan befintliga svenska namnen. Det är bara komplex.

Slutligen vill jag bara säga att jag helt fastnat i House of cards. Den i sin tur är en omvänd amerikansk fantasilöshet. Den amerikanska filmindustrin dammsuger allt smart som Europa och Asien gör i tv- och filmväg och kopierar det till amerikanska versioner. Nu har jag visserligen inte sett den engelska versionen av House of cards från 1990 men den kan inte vara bättre än den amerikanska? Ian Richardson är ingen Kevin Spacey och har man en gång varit Keyser Söze i den bästa thriller som gjorts, så är man fulländad att spela hala manipulativa vältaliga psykopater.