Träpojken och den asociale

Så damp den ner igen. Mirakelmannens visitkort! Som manna från himlen.

Ibland känns det som att någon skulle behöva lösa ens problem, speciellt vad gäller finansiella transaktioner och viktminskning. Och visste vore det nice att få tillbaka nära och kära i sitt liv - samtidigt som man skydda sin familj mot den lede fi. Det som också hedrar Mr Hakim är att trots kändisskap runt i världen och stora multitasking inom problemlösning så har inte framgångarna stigit honom åt huvudet, utan han har anspråkslöst och i sann asketisk anda bosatt sig i Rågsveds tunnelbana.

Lika ointressant som Elementary kändes efter ett första avsnitt, lika motsatta känslor fick man för Hannibal. Mads Mikkelsen som Hannibal känns spännande och första avsnittet visade på förvånansvärd bra tyngd och befrielse från klichéerna. Bra intressanta skådisar men återigen utifrån ett Bechdel-test: var är kvinnorna och varför spelar de så undanskymda roller?

Sommaren kommer att bli spännande. Nästan på impuls har det nu bokats in en resa till Krakow också. Parsemester dessutom! Hur vuxet är inte det? Skrämmande vuxet och lite pirrande också. Semester ihop brukar vara ett bra test på om man funkar ihop. Ens bästa och sämsta sidor kommer fram och vid det här laget har man erfarenhet av både succé och magplask.

Bra musikvecka också. Nytt med Queens of a stone age, James Blake och Beady eye. Och har man inte upptäckt franska Woodkid, så är det på tiden att göra det. Vårens utropstecken.

Ok, nu kommer det en mindre bikt om mig själv. Har insett en sak med åren och egentligen stör det mig inte speciellt. Jag är inte jordens mest sociala person. Jag är inte lättpratad. Jag connectar inte med allt och alla. Det är rent utav så att ibland när personkemin inte stämmer så knyter sig allting och jag blir verkligen helt tyst. HELT. Autistiskt tyst. Och jag erkänner att jag avskyr att kallprata med folk, speciellt såna jag inte känner. Kallprat är bara en opersonlig kall fasad, som inte betyder något. Insåg under gårdagskvällens seminarium att jag har så många issues och felkemi med folk att det förmodligen inte är fel på dem. Det är mig det är fel på. Det måste vara så. Jag har ett antal personer som det verkligen bara låser sig med; Audrey Fenn & co känner till ett sånt fall i vår gemensamma bekantskapskrets. I min klass finns det ett annat fall, vi kan kalla honom Y. Utöver det har jag jättesvårt för min handledare och har svurit i flera dagar över att jag inte hamnade i den andra roligare gruppen. Fans, jävla otur. Så då fick man genomlida handledning med hen igår. Satt mest och var uttråkad som en tuggummituggande fjortis i klassrummet (väldigt moget när man är 40) och konstaterade att många hade rätt tråkiga uppsatsidéer. Speciellt en person fick mig att börja klottra arga blixtar i mitt block. Så jävla tråkigt och självupptaget dravel. Who gives a shit? Givetvis så blir man av handledaren ihop-parad att opponera på JUST den tråkiga och självupptagna människans dravel. Yay. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om hens uppsats och ärligt talat bryr jag mig inte heller. Som grädde på moset fick jag sällskap till tunnelbanan av Y. Och det låser sig. Kanske ett fall för Mr Hakim?