Hörde en uppseendeväckande sak igår: att det i Kina finns 95 städer med mer än en miljon invånare. Det är helt sjukt!?
Helgen innehöll jobb och kultur. Jobba med energiutsugande personer. Värst är de här människorna som faktiskt inte inser vilka energitjuvar det är och hur trist inverkan de har på sin omgivning med ständigt gnäll och negativ attityd. Som att de gnälliga jantemänniskorna alltid är nån annan. Och höra kommentarer om hur tråkigt det är - när de i själva verket är de som gör det tråkigt och verkligen inte bjuder till för att göra det roligare. Men men, jag fortsätter tänka på New York och försöker undvika att tänka i termer av ökat terrorhot i och med bomberna i Boston. Intressant är att arrangörerna för London och Stockholm maraton också planerar att höja säkerheten. Är det det hetaste spåret man har att gå på - att attentatsmännen är militanta maratonhatare? Däremot är diskussionerna nu efteråt ändå intressanta - vilket otroligt västfokus allt fick, för att tre människor dött i en bombattack i USA så dränks media i nyheten. Sånt som är vardagsmat upphöjt i tre i Syrien, Afghanistan, Irak - varje dag.
Vi hann så se Ibsens Ett dockhem på Stadsteatern och där har vi raka motsatsen till Quentin Tarantino och ämnet casting. I min mening så är Tarantinos filmer i grunden pinsamt tunna manus, med otroligt enkla handlingar. Storyn behöver inte ens sammanfattas i en mening, det räcker med ett ord: hämnd. Men det är inget man tänker på, eftersom filmerna alltid fylls ut med bra skådisar och all den där rekvisitan, som gör att helheten blir så mycket större. Henrik Ibsens Ett dockhem på Stadsteatern är raka motsatsen. En bra historia, fortfarande lika brinnande aktuell - vilket i sig borde vara ett självspelande piano. Men så castar man Sven Ahlström och Annika Hallin i huvudrollerna och allt faller platt till marken. Tyvärr är Ahlström en alldeles för svag skådis, med ett alldeles för alldagligt utseende och ickeauktoritärt manér, vilket gör att man inte tar honom på allvar. Det finns ingen pondus i karln, han är uppenbart inte redo att ta över och äga en scen. Det blir bara höga skrik och skådespeleri - grotesk överkompensation. Hallin är bättre än Ahlström men verkar istället lida av teatralt överspel och taskig dialogtajming. Synd på en så bra pjäs och synd då birollerna är bra.
Sven Ahlströms antites skulle kunna vara Denis Lavant Leos Carax Holy motors, eller varför inte Tom Hanks i Cloud atlas? Holy motors är .. minst sagt udda som film men väcker en hel del intressanta tankar och Lavant är strålande i rollen som... ja, som .. vem är han egentligen? Det är svårt att säga, då han spelar 11 olika roller under filmen och ingen är riktigt "han" i sin vardag och privat. Värd att se om man vill se något annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar