Kalla liggen för kärlek och kärlek för skjut

Så har man då äntligen gjort slag i saken. Äntligen! Nu är New York-resan bokad och nu är det bara att börja planera och spara pengar (dvs samla burkar). Lite kul är det också att klasskamrat Lilla K också ska till NY i vår med sitt barnbarn och barnbarnets absolut högsta önskan med resan var att få gå på ett Hollister. Såna som vi numer har i varenda svenskt köpcenter.. Nedräkningen kan hur som helst börja..

Följt en debatt på Twitter, som jag ärligt talat inte förstår. De svenska uttagningarna till Eurovision 2013 har varit nästa igenom usla. Så jävla mycket dålig musik man vaskat fram och det är uppenbart att svenskarna börjat rösta lite som britter och tyskar - med ren ironi. Vi röstar fram de töntigaste bidragen till final, eller kan vi skylla allt på barnen? Och är det barnens förtjänst att Ravaillacz och Sean Banan gått till final så är väl det ett bevis på att den allmänna rösträtten vid 18 år ålder är alldeles korrekt och kanske borde höjas rent utav. Med en sänkt röstålder skulle makten i Sverige kunna delas mellan SD och MacDonalds. Hur som helst, i bedrövelsen så har mellanakterna varit den enda behållningen och inslaget med dansbandet Bizex ett av de roligaste hittills. Jag fattar verkligen inte gnället från vissa ständigt kränkta som tog illa upp och tyckte att sketchen var mobbing. Det är bara en fortsättning i tävlingen "först kränkt vinner". Precis som vissa tyckte att Grotescos "Bögarnas fel" var hånfull - trots att det så uppenbart var satir och ironi.

Jag kan definitivt köpa att inte alla människor gillar all sorts humor men tycker mig samtidigt skönja en väldigt självsäker trend på Twitter, av folk som ska tala om för andra "hur det är". Som att det är mottagaren av skämtet som har tolkningsföreträde. Vem bestämde det??  Och när då? Det här känns bara som en subjektivt satt agenda - som man anser att alla andra ska följa.

Det känns som samma debatt som vem som bestämmer vad som är konst eller inte. Humor måste kunna svinga fritt - även om det riskerar att träffa nån. Tänker mest bara på Fritjof Nilsson Piratens berömda citat "man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad". Och det alltid någon som känner sig träffad - det är ju vad humor handlar om? Det finns folk som inte gillar Monty python, Pang i bygget, Seinfeld, Arrested development, Big bang theory, M*A*S*H eller Charlie Chaplin - är deras åsikt då avgörande för om det är humor eller inte? Chaplin äter en sko i Guldfeber och de hemlösa rasar - det här är inte humor - det är en kränkning och en spark nedåt? Inte humor, 100% kränkning. Blondiner, norrmän, otrogna män, barn, präster, vita kränkta män - alla kan känna sig träffade. Ska vi sluta att skämta om sånt också? Vad ska humor få handla om i slutändan? Frukt?

Man behöver inte gilla all humor, precis på samma sätt som man inte gillar all konst. Vad är konst, vad är humor, vem bestämmer det? Sändaren eller mottagaren? Det finns massvis av tolkningar men ingen av dem är huggen i sten och mer objektiv än nån annan. Idag brukar vi enas om att konst (och även humor) är ett samspel mellan avsändare och mottagare. Det är båda. Uppfattar ett brett etablissemang och en allmänhet något som konst/humor - så är det det. Då spelar det, som Ernst Billgren säger i Min sanning, ingen roll om Nisse på SevenEleven eller "arg tant i Örkelljunga" har en avvikande åsikt.

Slutligen lite musik! Oskar Linnros släpper äntligen ny singel; Hur dom än. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka? Den låter ju fräck till en början - men vart tog refrängen vägen? Låten är ju en enda lång vers. Februari känns annars som en enda stor revival: nytt material med Suede, Pulp, Strokes, Hurts, Britta Persson och en riktigt bra ny singel med Röyksopp. Och snart kommer det nytt med Travis, Håkan Hellström, Junip (Line of fire lovar mycket gott) och Thom Yorkes nya supergrupp Atoms for peace.