Besök på Thielska galleriet idag med klassen. Det var trevligt, även om jag bara hade 3½ timmes sömn i bagaget. Vår guide, som även hållit i flera föreläsningar kring mycket av 1800-talskonsten, är en äldre kvinna som verkligen är fantastisk. Hade jag varit 18 år och hört mig själv prata såhär så hade jag gapskrattat men den här kvinnan är verkligen fantastisk, sett från hur jag är idag, dubbelt så gammal. Pittoresk liten dam nära pensionen, som håller alla sina föreläsningar och sina guidade turer med en sån beundransvärd passion för sitt ämne. Hon behöver inga minnesanteckningar för att läsa på, inga stolpar - hon bara sprudlar av kunskap och verkar tala fritt ur hjärtat, i en timme eller två. Alltid lika påläst, alltid lika intressant. Wow, om jag skulle brinna så oförtrutet för ett ämne när jag närmar mig 65, då skulle jag vara lycklig.
Loreen vann väntat och det är väl första gången på många år som vi åker ut till Eurovision och nästan kan känna oss lite segervissa. Fast en del svenskar gör ju det varje år.. vare sig det är bottennapp som Martin Stenmarck, The Ark eller just årets Loreen. Vi är alltid bäst och européerna på kontinenten har inte fattat någonting. Vi är lite som engelsmännen vad gäller deras fotbollslandslag. Segervissa och moraliska vinnare INNAN tävlingen och efteråt proppade med insiktsfulla argument om varför det gick så dåligt. I övrigt kring Melodifestivalen 2012 vill jag säga att Sarah Dawn Finer är underbar.
Hade en fundering... är det inte bara ren och skär egoism att vilja stjäla en tavla från ett museum - en tavla som är så känd att den är omöjlig att sälja vidare? Vad är poängen om man aldrig kan visa upp den för någon utomstående? Är det själva kicken i sig som är det viktiga - att man lyckats stjäla något välbevakat i Mission impossible-stil? Och om man då ska leva ut hela Mission impossible-stölden (hängandes från taket) - hur jobbigt måste det inte vara att man inte får berätta om den, för nån annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar