Det är en årlig tradition att gå på Liljevalchs vårsalong och i helgen begav det sig igen. Det finns något attraktivt med vårsalongen ändå. Den är inte som andra utställningar, inte som onåbara perfekta verk på Nationalmuseum eller Moderna signerat de stora genierna. Jag höll på att säga att på vårsalongen får kreti samsas med pleti och det är demokratiskt. Ingen är bättre eller finare än nån annan - alla kan få en plats. Jag vet inte riktigt hur urvalet görs men alla har en chans att komma med - såväl etablerade konstnärer som fru Lundberg i Grums. Liljevalchs vårsalong är som en loppmarknad - det finns lite fynd här och där men mycket är rena skräpet. Och det är en rätt befriande och prestigelös känsla. Sen finns det alltid nåt verk, nån tavla som sticker ut och "chockar" besökarna. Som Johan Ray Pedersens "kukmålning" som helt enkelt var en väldigt stor och explicit tavla, som en bukett av styva snoppar. Rätt och slätt och rakt i ansiktet på betraktaren. Man undrar ju lite hur snacket gått vid middagsbordet när mamma Ray Pedersen frågar sin son hur det går med hans målarkarriär. "Jodå, mor - det går jättebra! Jag har precis fått min första tavla antagen till Liljevalchs vårsalong!" Men vad roligt, kan man få se tavlan? "Nej, mor.. det är nog ingen bra idé...".
En annan konstnär som kan få svårt att förklara sin konst vid matbordet hemma hos sina konservativa föräldrar är Sissi Westerberg. Hon har spelat in en filmsnutt när hon öppnar upp sin rock likt en blottare och sen, vad man antar, med ryggen mot kameran målar ett rosa streck längs väggen med.. ja.. sitt kön. Men det kanske bara är jag som är konservativ och moralchockerad? Det är ju faktiskt inte meningen att låta som Göran Hägglund och distansera mig (som om jag vore en del av "verklighetens folk") gentemot de märkliga konstnärsjälarna, besatta av att dekonstruera sina egna könsorgan offentligt. Tycker det är rätt kul, även om jag själv aldrig skulle våga göra nåt liknande - speciellt inte med att stå upp och förklara det för min omgivning. Själv var jag i alla fall mest förtjust i Johan Patricnys fantastiska målningar av en ung flicka som besökte Strömsalen på Nationalmuseum. Målningar som ser ut som fotografier.
Har faktiskt inte sett första avsnittet av Kontoret än. Har varit lite skeptisk överhuvudtaget till VARFÖR man måste göra en svensk version på den? Vad är poängen? Men Henrik Dorsin brukar ju vara rolig och trailern var småkul, så kanske... Under kvällen har det trillat in kommentarer på Facebook, från folk vars åsikter jag respekterar i tv- och filmsammanhang och jag läst den ena sågningen efter den andra. Kan det verkligen vara så uselt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar