Nödvändigt avrådande

Hade faktiskt inte läst några recensioner, innan Lou Reeds och Metallicas samarbete "Lulu" idag damp ner i brevlådan. Vill man ha nåt att roa sig med nåt en regnig höstkväll kan man bara läsa roliga och mördande beskrivningar av hur dålig den här skivan är. Måste erkänna att jag är häpen efter att ha lyssnat igenom skivan nu - den är verkligen fruktansvärt dålig! Ofattbart dålig. Den är på gränsen till olyssningsbar och ska jag ge ett tips i år på en skiva man INTE ska köpa, så är det denna. Lou Reed har visserligen aldrig varit någon av mina favoriter, just pga at han är helt tondöv och inte kan sjunga eller hålla takten. Och visst, är man ung och rebellisk (tidiga Håkan Hellström, Pete Doherty, Bad cash quartet osv osv) så kan det vara helt ok - det är något man köper. Men det här? Lou Reed fyller 70 år nästa år, han har inte varit häftig och inne på de senaste 30 åren och att en snart 70-åring sjunger falskt och gaggigt - det får mig mest att jämföra Reed med mrs Miller, den helt oskolade hemmafrun som gjorde karriär på dina udda tolkningar av gamla evergreens. Mrs Miller var också hon helt utan "sjukdsomsinsikt" och slaktade varenda melodi med sin operahybris och nån tro på att hon faktiskt var duktig. Hon förstod aldrig att hon fick spela in skivor för att folk skrattade bakom hennes rygg och lät henne hållas just för att hon var så dålig. Den här skivan är ett större pekoral, för det här är gjort på allvar. Den här skivan visar bara vad som är fel i branschen, såväl musik- som film. Som nykomling spelar det ingen roll hur bra man är, om man inte har de rätta kontakterna. Som etablerad kan man släppa ifrån sig vilken skit som helst. Hur tänkte man när man spelade in det här? Hur gick resonemangen?

Men OM du mot all förmodar gillar tondöv osynkad pratsång till hårda riff, om du går igång på en dement föredettings fullbordade slakt av alla former av försök till melodier - då är det här skivan för dig. Köp INTE denna skiva, för guds skull.. Vad du än gör, köp den inte.

Tystnaden

Helgen blev nattsvart rakt igenom, såväl dag som natt. Återkommer.

Blinka - och missa revolutionen

Lunch med höggravida J i veckan, där jag fick ett "antingen eller"-alternativ. Antingen tar vi en lunch klockan 12, eller så är jag på Sös och föder barn. Nu dök hon upp men med varje krampaktig rörelse planerade jag redan i huvudet för vad som skulle hända om ja... nåt hände. Skulle man ligga på knä nere på kafeterians golv, helsvettig, med munskydd och propplösare (som man ju alltid har med sig i väskan), skrikandes att man behöver mer servetter, nu på en gång, skynda!

Jag måste hitta en bättre pluggteknik... Nu är första tentan åtminstone skriven. Hur det gick har jag ingen aning om. Intressant var annars att konstatera folk gick/gav upp redan efter 45-50 minuter av tentan. Varför ens gå på tentan då? Dessutom blev tentapuben inställd efteråt med argumentet "det är ju faktiskt en dag imorgon också". Helt klart ett åldersargument, när man var yngre var det ingen som brydde sig om man hade skola/jobb dagen efter.

Funderat på en sak. Att vänskap på äldre dagar blir allt mer kompromissad och komprimerad. När man väl träffar folk så är det allt för ofta som man bara sitter ner och fikar eller har parmiddagar och rekapitulerar vad som hänt sen sist. Och så pratar man gamla minnen; "minns du vad kul vi hade då och då?". Jag kanske bara pratar för mig själv men det känns som att man med åldern slutar skapa nya minnen, utan man hänger upp sig på de gamla. Man går inte ut och gör knasiga saker längre, man går inte på krogen, man åker inte ut och reser tillsammans, osv osv.. Nu sitter man och fikar och tar kanske en bio och så skapar man ju inga nya minnen egentligen? Man kommer ju om tio år inte direkt se tillbaka på "åh, minns du den där fikan vi tog för tio år sen..?", utan minnena kommer fortfarande ligga långt bak, kring ungdom och studenttider. Tiden innan barnen kom in i bilden, för nu är man bara trött och de gånger man ses är mest ett andningshål och en paus från just barnen och den grå vardagen.

Natträvar

Vi har en manlig skötare på jobbet som är rätt skön, det går inte att komma ifrån. En bit över 70 men han håller sig i form med motion och rörelse och han vill fortfarande hoppa in och jobba så ofta han kan. Väldigt fascinerande att se människor i den åldern fortfarande vara så passionerade för vad livet har att erbjuda. Det här är en man som förmodligen i unga år varit en riktig Casanova och jag kan bara ana hur många affärer (och en rad äktenskap), krossade hjärtan och ofrivilliga graviditeter den mannen har på sitt samvete när han skridit fram i folkparkerna och danställena i stan, som en haj genom att fiskstim. Nu är han över 70 men takterna sitter fortfarande i. Hans ögon lyser upp som ett barns på julafton, när de kommer in kvinnfolk på avdelningen och de beprövade förförarmanéren har inte gått ur den gamla räven med åren. Subtila små flirtar, blinkningar, komplimanger och ibland rättframma frågor om att ta en drink efter jobbet, det är fascinerande att se en mästare i action.

Justice nya platta är på g och det sipprar ut nya fantastiska smakprov lite titt som tätt. De elektroniska kungarnas nya inspiration är trots allt lite intressant och oväntad. Jag hör gamla AC/DC lite varstans, tillsammans med riff som påminner om tidiga Black sabbath. Det kanske är den sista pusselbiten för att erövra världen. Vill minnas att Prodigy gjorde exakt samma sak, när man gick från lovande techno i början av karriären till att utvecklas, plocka fram de tuffa rockriffen och på det bli störst i sin genre.

Så är också älskade knäppgökarna Foxy shazam tillbaka med ny singel. Tycker bara refräng-strofen säger allt: "that's the biggest black ass I've ever seen - and I like it, I like it!

Revisorer och galen kärlek

Fullspäckad helg, kände det som.. och ändå är samtidigt känslan som att jag mest suttit med näsan i 1000-kronorsboken och läst om karolinger, kryssvalv och att jag förmodligen på en månad lärt mig mer om kristendomen än jag kunnat under hela min livstid. Säger kanske en del om mitt religiösa intresse... Helgen innehöll teaterbesök i form av Gogols Revisorn på Stadsteatern. Trevlig och lättsam underhållning med sympastisk ensemble. Kristofer Fransson känns som en skådis som snart borde få ett större genombrott.

Efter god middag på stan hann vi också klämma in en bio: Crazy stupid love, där vi båda fick lite av vårt lystmäte... även om det blev fel. C vill alltid se romantiska komedier och jag bangar ju aldrig en film av Ryan Gosling men det här var ju en komedi - dessutom en komedi där Gosling helt plötsligt spelar en snygg sexig player med sexpack på magen. Då kändes helt plötsligt mitt intresse för Gosling som nåt homoerotiskt - och är ju faktiskt inte det mitt "intresse" för Gosling handlar om. Jag tycker faktiskt att han är en strålande karaktärsskådis men hey.. det här funkade också även om det inte är såhär jag vill se honom. Crazy stupid love är långt ifrån en konventionell romantisk komedi enligt standardformuläret 1A. Den är tvärtom rätt bitter och ärligt rolig. Till och med Steve Carell kliver lite utanför sin comfort zone och är riktigt bra.

Och eftersom jag anammar uttrycket "know your enemy" så satt jag och genomled en hel timme av Partaj i helgen.. det är ju så fruktansvärt jävla dåligt, så jag blir bara arg. Den här förbannade skrivbordskonstruerade "humorn" som är så ogenomarbetad, framhastad och framför allt: så otroligt ointelligent. Det är verkligen ingen smart humor utan som en högavlönad och tv-inspelad roliga timmen i klass 6B. Ungefär den nivån är det. Ingenting utmanande, ingenting med en extra skruv, ingenting genomtänkt.. bara klassisk Peter Settman-humor. Lam, tråkig, fantasilös, dum, ytlig. Så länge vi låter Peter Settman-produktioner lägga nivån för hur humor ska gestaltas i svensk tv vill jag aldrig mer höra klichéer om att tyskar eller finnar saknar humor, för det här är inte ett dugg bättre. Tyskarna borde konstatera att det är svensken som är helt humorbefriad.

Ungefär lika entusiastisk känner jag för nya hypen Norlie och KKV också. Det skulle inte förvåna mig om När jag går ner blir en hit, eftersom man ju låter som Oskar Linnros eller Daniel Adams-Rays coverband, helt utan egna idéer. Jag gillar ju både Linnros och Adams-Ray som sådan men det här är parasit-musik. Kom med nåt eget.

Söndagen hann också avslutas med att en vän ringde och berättade att hennes barndomskompis, gått bort, bara 43 år gammal i en förmodad hjärtattack. Oerhört sorligt och fruktansvärt skrämmande att gå bort så ung.

Nicotine stains around the moon

"Jag är en liten tant, fångad i en fullvuxens mans kropp. Hur ska man annars förklara min nästan sjukliga vurm för småkakor och te?" K's citat på jobbet lättar upp en annars horribel natt på firman. Däremot lyckas jag inte riktigt klura ut vad han vill göra med sitt liv, denne K, förutom att läsa språk på universitetet, kombinerat med bakandet av finska genus-kakor. Fråga mig inte vad det betyder...

Har annars beklagat mig över den bristfälliga socialiseringen på kursen. Tycker verkligen det är skittråkigt att det efter en månads pluggande fortfarande inte finns nån direkt gemenskap (förutom ett gäng blondinbruttor som alla ser likadana ut, som slutit sig i sitt lilla gäng). Och att man kan komma in i en föreläsningssal där det sitter 15-20 pers och INGEN säger ett ljud. Alla sitter som om det vore en glesbefolkad buss - med tomma säkerhetsavstånd mellan sig och resten. Ingen pratar med nån annan och ingen tycks ha behovet av att knyta kontakter. Förstår inte det där. I veckan hade vi i alla fall vårt första gruppbesök med guidad visning på Historiska muséet och det lättade upp stämningen något. Då kunde man i alla fall prata om regnet utanför, tentaångesten och alla altarskåp där inne. Ändå känns det verkligen som att fördomen om svenskars blyghet och tysthet bekräftas å det grövsta och det blir ännu tristare att många ickesvenskar också faller in i det där slutna. Är vi bara kontinentala och öppna på sommaren, eller med sprit i kroppen?

Är jag så himla mycket bättre själv då.. som bara sitter här och gnäller och inte gör nåt åt saken? Nja.. näe. Men jag ska faktiskt möta upp två klasskamrater på måndag (utanför skoltid) för att briefa lite inför tentan. Alltid något.

Tats

Få se nu.. Jag funderar verkligen på en sak men egentligen vill jag inte outa den här bekanta personen. Vi kallar honom helt enkelt X. Hur som.. jag läste någonstans att svenskarna numer är världens mest tatuerade folk. Har egentligen ingen åsikt om det, var och en får göra vad man vill med sin kropp så länge det inte skadar nån annan. Vad jag däremot funderat över med viss bekymran är att folk lägger ner energi på att gnälla elitist-kontaktförmedlingar som E-darling (där man värdesätter utbildning, stil och ekonomi) och att det återigen föds en slags inställning att det skulle vara "bättre" att via kontaktannons bara söka nån som är snygg, eller har schyssta tatueringar. Är det giltiga kriterier som säger det nåt om ens personlighet - om man är tatuerad eller inte? Brukar för det höga nöjet skull surfa runt och se vad folk skriver på olika kontaktsajter och det är förbluffande ofta som man bara skriver att man gillar party och tatueringar och söker nån som också gör detsamma. Jag tycker inte att "tatueringar och piercings" är ett personlighetsdrag, bara ett yttre attribut. Hatar verkligen den där inskränkta inställningen - det är ungefär samma personer som ser ner på alla som arbetar ihop sin förmögenhet och men tycker att det är helt ok att vinna samma summa på lotto. Bankdirektörer är dumma och giriga men fotbollsspelare utan gymnasiekompetens som tjänar sju-åttasiffriga belopp för att sparka boll (och dessutom kan ha mage att lönestrejka) är värda varenda öre.

Just det.. nu kom jag lite ifrån ämnet. Men det är på nåt sätt bekymrande kring denne X. Han ser bra ut, tränar, har piercings i bröstvårtorna och har inga problem med tjejer. Samtidigt är han nästan stolt över att han under sitt vuxna liv inte läst eller ägt en enda bok. Därför behöver han heller inte köpa sig nån bokhylla, what's the point liksom? Han är förmodligen en sån, som om han satte in en kontaktannons skulle söka nån som är skitsnygg, gillar party, tatueringar och piercings och skulle få massor av svar. Jag vill klargöra att jag inte likställer tatueringar med antiintellektualism men varifrån kommer denna besatthet? Sen när blev yttre attribut som tatueringar så viktiga för personligheten? Och varför är det attraktivt att kokettera med hur ickebeläst man är?