Revisorer och galen kärlek

Fullspäckad helg, kände det som.. och ändå är samtidigt känslan som att jag mest suttit med näsan i 1000-kronorsboken och läst om karolinger, kryssvalv och att jag förmodligen på en månad lärt mig mer om kristendomen än jag kunnat under hela min livstid. Säger kanske en del om mitt religiösa intresse... Helgen innehöll teaterbesök i form av Gogols Revisorn på Stadsteatern. Trevlig och lättsam underhållning med sympastisk ensemble. Kristofer Fransson känns som en skådis som snart borde få ett större genombrott.

Efter god middag på stan hann vi också klämma in en bio: Crazy stupid love, där vi båda fick lite av vårt lystmäte... även om det blev fel. C vill alltid se romantiska komedier och jag bangar ju aldrig en film av Ryan Gosling men det här var ju en komedi - dessutom en komedi där Gosling helt plötsligt spelar en snygg sexig player med sexpack på magen. Då kändes helt plötsligt mitt intresse för Gosling som nåt homoerotiskt - och är ju faktiskt inte det mitt "intresse" för Gosling handlar om. Jag tycker faktiskt att han är en strålande karaktärsskådis men hey.. det här funkade också även om det inte är såhär jag vill se honom. Crazy stupid love är långt ifrån en konventionell romantisk komedi enligt standardformuläret 1A. Den är tvärtom rätt bitter och ärligt rolig. Till och med Steve Carell kliver lite utanför sin comfort zone och är riktigt bra.

Och eftersom jag anammar uttrycket "know your enemy" så satt jag och genomled en hel timme av Partaj i helgen.. det är ju så fruktansvärt jävla dåligt, så jag blir bara arg. Den här förbannade skrivbordskonstruerade "humorn" som är så ogenomarbetad, framhastad och framför allt: så otroligt ointelligent. Det är verkligen ingen smart humor utan som en högavlönad och tv-inspelad roliga timmen i klass 6B. Ungefär den nivån är det. Ingenting utmanande, ingenting med en extra skruv, ingenting genomtänkt.. bara klassisk Peter Settman-humor. Lam, tråkig, fantasilös, dum, ytlig. Så länge vi låter Peter Settman-produktioner lägga nivån för hur humor ska gestaltas i svensk tv vill jag aldrig mer höra klichéer om att tyskar eller finnar saknar humor, för det här är inte ett dugg bättre. Tyskarna borde konstatera att det är svensken som är helt humorbefriad.

Ungefär lika entusiastisk känner jag för nya hypen Norlie och KKV också. Det skulle inte förvåna mig om När jag går ner blir en hit, eftersom man ju låter som Oskar Linnros eller Daniel Adams-Rays coverband, helt utan egna idéer. Jag gillar ju både Linnros och Adams-Ray som sådan men det här är parasit-musik. Kom med nåt eget.

Söndagen hann också avslutas med att en vän ringde och berättade att hennes barndomskompis, gått bort, bara 43 år gammal i en förmodad hjärtattack. Oerhört sorligt och fruktansvärt skrämmande att gå bort så ung.