"Jag är en liten tant, fångad i en fullvuxens mans kropp. Hur ska man annars förklara min nästan sjukliga vurm för småkakor och te?" K's citat på jobbet lättar upp en annars horribel natt på firman. Däremot lyckas jag inte riktigt klura ut vad han vill göra med sitt liv, denne K, förutom att läsa språk på universitetet, kombinerat med bakandet av finska genus-kakor. Fråga mig inte vad det betyder...Har annars beklagat mig över den bristfälliga socialiseringen på kursen. Tycker verkligen det är skittråkigt att det efter en månads pluggande fortfarande inte finns nån direkt gemenskap (förutom ett gäng blondinbruttor som alla ser likadana ut, som slutit sig i sitt lilla gäng). Och att man kan komma in i en föreläsningssal där det sitter 15-20 pers och INGEN säger ett ljud. Alla sitter som om det vore en glesbefolkad buss - med tomma säkerhetsavstånd mellan sig och resten. Ingen pratar med nån annan och ingen tycks ha behovet av att knyta kontakter. Förstår inte det där. I veckan hade vi i alla fall vårt första gruppbesök med guidad visning på Historiska muséet och det lättade upp stämningen något. Då kunde man i alla fall prata om regnet utanför, tentaångesten och alla altarskåp där inne. Ändå känns det verkligen som att fördomen om svenskars blyghet och tysthet bekräftas å det grövsta och det blir ännu tristare att många ickesvenskar också faller in i det där slutna. Är vi bara kontinentala och öppna på sommaren, eller med sprit i kroppen?
Är jag så himla mycket bättre själv då.. som bara sitter här och gnäller och inte gör nåt åt saken? Nja.. näe. Men jag ska faktiskt möta upp två klasskamrater på måndag (utanför skoltid) för att briefa lite inför tentan. Alltid något.
1 kommentar:
Du kom på det själv mot slutet av din text. Man själv ska vara aktiv och inte vänta på att andra ska ta första steget :)
Jag undrar om det är så mycket enklare i andra länder egentligen än här.
Har hört flickan klaga att hon har inte fått vänner i New York på uni, då ingen var så vänlig som det sägs att amerikaner är. Hon kände sig ensam fortfarande efter ett år. Men man ska va lite framfusig och fråga och stämma möte.
Såg också en dokumentfilm från Argentina eller Brasilien och de verkade vara lika stela i början av festen som är man van här i Sverige. Tyckte det var ganska lustig och tänkte att det är inte större skillnad från Sverige.
Och i Frankrike verkar folk vara rent av otrevliga om man vill ta kontakt. Har en vän som bor där.Hon tycker att det är tufft att bli en del av gemenskapen.
Jag tror att det är mycket ge och ta som gäller.
Jag var på en fotopromenad förra helgen. Jag gick fram till en av deltagarna hon var som en betongvägg, medan en annan kom fram och förklarade vad som gömde sig bakom gallret där jag tittade in. Både var svenskar.
Men visst var vi stela lite när vi samlades. Det är väl också naturligt.
Det blev en lång en här, men kunde inte komprimera ;)
Skicka en kommentar