Lunch med höggravida J i veckan, där jag fick ett "antingen eller"-alternativ. Antingen tar vi en lunch klockan 12, eller så är jag på Sös och föder barn. Nu dök hon upp men med varje krampaktig rörelse planerade jag redan i huvudet för vad som skulle hända om ja... nåt hände. Skulle man ligga på knä nere på kafeterians golv, helsvettig, med munskydd och propplösare (som man ju alltid har med sig i väskan), skrikandes att man behöver mer servetter, nu på en gång, skynda!Jag måste hitta en bättre pluggteknik... Nu är första tentan åtminstone skriven. Hur det gick har jag ingen aning om. Intressant var annars att konstatera folk gick/gav upp redan efter 45-50 minuter av tentan. Varför ens gå på tentan då? Dessutom blev tentapuben inställd efteråt med argumentet "det är ju faktiskt en dag imorgon också". Helt klart ett åldersargument, när man var yngre var det ingen som brydde sig om man hade skola/jobb dagen efter.
Funderat på en sak. Att vänskap på äldre dagar blir allt mer kompromissad och komprimerad. När man väl träffar folk så är det allt för ofta som man bara sitter ner och fikar eller har parmiddagar och rekapitulerar vad som hänt sen sist. Och så pratar man gamla minnen; "minns du vad kul vi hade då och då?". Jag kanske bara pratar för mig själv men det känns som att man med åldern slutar skapa nya minnen, utan man hänger upp sig på de gamla. Man går inte ut och gör knasiga saker längre, man går inte på krogen, man åker inte ut och reser tillsammans, osv osv.. Nu sitter man och fikar och tar kanske en bio och så skapar man ju inga nya minnen egentligen? Man kommer ju om tio år inte direkt se tillbaka på "åh, minns du den där fikan vi tog för tio år sen..?", utan minnena kommer fortfarande ligga långt bak, kring ungdom och studenttider. Tiden innan barnen kom in i bilden, för nu är man bara trött och de gånger man ses är mest ett andningshål och en paus från just barnen och den grå vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar