Pladder

Allt grundar sig i en orättvis fräsning i På spåret. Anna Charlotta Gunnarsson och Ylva Hällén som verkligen var otroligt flamsiga, fick en försynt fråga från programledaren Kristian Luuk om de hade tjattrat klart i första klass och var redo för att svara på frågorna som ställts. A-C Gunnarsson ilsknade till och gjorde direkt "angreppet" till en könsgrej, som att de blivit anklagade för att tjattra, för det är typiskt sånt tjejer gör och därför typiskt manlig härskarteknik att förlöjliga dem. "Gubbe", avslutade hon med att kalla Luuk. Blev så stött på det där, eftersom det ju inte alls handlade om nåt manligt-kvinnlig och bara blev ett sätt att plocka enkla könskrigspoänger. Luuk försökte replikera med att Filip & Fredrik var precis likadana men det bortsåg man från och koncentrerade sig på svaren istället.

Kristian Luuk är visserligen ingen favorit så men jag tyckte han tryckte på en öm och intressant punkt. Känner själv av samma irritation. Det här jävla pladdrandet i tv och radio. P3 på helgerna är helt hopplöst. Nu råkar det vara två yngre tjejer som bara sitter där och skriker i mun på varandra men det har inte med deras kön att göra, att det är dålig radio. Stör mig överhuvudtaget på P3 näst intill perversa åldersrasism och hur man fördummar sina lyssnare genom att bara låta pladdriga och ytliga 25-åringar komma till tals. Det står mig upp i halsen att höra ännu en fånig 23-åring berätta oss för lyssnare hur världen ser ut och hur läget ligger. Utifrån dennes rätt oerfarna och snäva perspektiv. Det ska hela tiden tyckas så jävla mycket och absolut bäst tyckande blir det om det kommer från nån ung med skön attityd.

Det kan kanske vara ett tecken på att man börjar bli gammal och intolerant men jag har så länge jag minns alltid avskytt Gilmore girls - av samma anledning. Pladdret, alla pratar i ett, hela tiden, utan eftertanke. Eller jo, det sjuka är just att replikerna är skrivna med eftertanke - men spottas ut i ett sånt tempo att ingenting blir naturligt. Också detta exempel skulle kunna avfärdas som att jag inte gillar babbliga kvinnor som tar för sig. Just därför vill jag kontra med att det ju finns en annan serie jag avskyr minst lika mycket. Den manliga motsvarigheten till Gilmore girls. Hatar den här serien nästan ännu mer; Boston legal. Samma pladder och uppspeedade dialog men här är det än värre, eftersom serien dessutom leds av lönnfete James Spader i jordens fulaste frisyr och han är förutom pladdret också så extremt självgod i sin roll. Precis så som män med för gott självförtroende kan vara ibland. Stör mig nåt enormt. Han är precis som Ylva Hällén, A-C Gunnarsson, Filip & Fredrik, tyckarna och tänkarna på P3 och alla i Gilmore girls. Eller det jag själv är en del av, de sju miljarder olika bloggar som finns där ute. De pratas för pratandets skull, utan att ha så mycket att säga och skulle det finnas nåt intressant så drunknar det i det poänglösa bjäbbet.

--

Jag tror att det här poänglösa pratet kommer att bli Facebooks död. Jag börjar uppleva Facebook och många totalt meningslösa statusuppdateringar som det som skulle kunna få mig att gå ur. Orkar inte läsa det. Orkar inte bry mig. Jag bryr mig verkligen inte att den och den ätit en smörgås med leverpastej och sen tagit en tupplur, att det och det barnet inte sovit inatt (heller), haft diarré, sagt några nya roliga ord, bakat en kaka, kräkts eller ritat en teckning, husdjur som man ger mänskliga egenskaper och som sen inte sovit, bakat en kaka, haft diarré och kräkts, typ. Behöver man fem till tio gånger om dagen berätta om sin meningslösa vardag? Att det inte heller idag hände nåt, egentligen - men jag ville bara berätta det, ändå. Eller att man just nu pinpointat sig själv, när man är på 1.jobbet, 2.toaletten, 3.i bilen på väg till eller från jobbet. Ärligt talat, vem bryr sig...?