Tankar grumlas precis som vädret och de gråbruna snöhögarna. Lodz, Polens Manchester, hade sin storhetstid under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget, en ny liten topp direkt efter - något som fick ett abrupt slut med andra världskriget. Den stora textilstaden med sina löjligt rika affärsmän, som hedrade sig själva med pretentiösa palats och storslagna hus, har fortfarande inte återhämtat sig helt sen 1945. En anledning är förstås att mycket av stadens industriella puls, liksom intellektuella och konstnärliga anda drevs av förmögna judar. På gott och ont. Fortfarande idag finns det gamla uttrycket "era gator, våra palats" kvar i folkmun, för att påvisa de enorma klasskillnader som växte fram i början av 1900-talet. Det i sig kan vara obekväm fakta att nazisterna tidigt rensade det judiska Lodz och att många polacker inte opponerade sig mot detta. Koncentrationslägret Radogoszcz utanför staden bestod till en majoritet av frivilliga polska vakter, som gärna ville "ge igen" på sina förtryckare, som man ansåg hade stulit deras tillgångar och sugit ut befolkningen.
Än idag, finns här utanför staden Europas största judiska kyrkogård, med kring 180 000 gravar, varav ungefär 44 000 är från åren mellan 1940 och 1944. Med så många döda näringsidkare blev Lodz en märklig spökstad efter kriget, demolerad men också en absurd mix av tomma palats bredvid överbefolkade småhus; makalös lyx i kontrast till miserabla smutsgrå arbetarlängor. Dessutom har Lodz innerstad för mig alltid varit känd som väldigt ihålig - full av tomma grönskande tomter mitt inne i stan. Återuppbyggnaden av staden har gått långsamt och problemet stavas fortfarande pengar. Med hjälp av extern finansiering och EU-bidrag har Europas längsta shoppinggågata (4 km), Piotrkowska, rustats upp till att bli en skinande paradgata, såsom i gamla tider. Med tvära kast mellan olika pompösa byggstilar och historisk arkitektur, nyklassicim, nyrenässans, gotik och art deco, upputsad och förfinad med internationella restauranger, hippa kaféer och all möjlig shopping. Problemet är väl fortfarande att Piotrkowska är lite som Grand canal i Venedig, när den byggdes. En Potemkinkuliss.
1 kommentar:
Man måste känna sin Lodz för att hitta det som är vackert och sevärt.
Mitt minne är inte så stark, minns mer på Torun Kopernikus fäste.
Den var fin. Men mest minns jag hur vi somnade på spårvagnen som på en given signal( kanske var det sömnpuder i luften) och därmed missade avstigningen. När vi vaknade alla 3 samtidigt så klart undrade vi varför tar resan så lång tid. Vi identifierade vissa byggnader så vi visste att vi var på rätt spårvagn. men sen tyckte jag att byggnaderna var på fel sida.
Ja, självklart somnade vi alla tre vid ändhållplatsen eller strax innan. Ingen väckte oss. Vi var på väg in till stan. Igen. ( var dessutom sista avgång)
Vi fick ta en taxi och det var inte heller en lätt sak. :)
Men vi hade roligt.
Skicka en kommentar