Vet inte varför det blivit så tråkigt och oinspirerande att blogga just nu. Det händer egentligen precis lika mycket nu som för ett år sen. Eller så är det ett mellanår. Årets Prideparad var sådär, inte alls lika spektakulär som förra året. Hela paraden känns mer bara som en politisk korrekt måste-parad av politiska partier, fackförbund, yrkeskårer och krogar som vill bättra på sitt rykte och bara synas i rätt sammanhang. Nåt man pliktskyldigt måste gå med i och vinka och visa på hur tolerant man är. Men var är de extravaganta bögarna, plymerna, samba-känslan, galenskapen och fantasin? Har den helt gått förlorad bakom representanterna för den finska hemtjänsten, gratisreklam för restauranger och de politiska partiernas skamlösa röstfiske?Årets loppisförsäljning var också den lite mer ljummen än förra året. De stora sedelbuntarna från förra året utbyttes mot "jaja men det är ju skönt att bli av med saker man ändå inte behöver". Ett mellanår.
Också stora förväntade skivsläpp visar sig vara drabbade av mellanårets utspädda blaskighet. M.I.A. släppte en trist platta, Arcade fire blev mänskliga, Kent släppte med minimalt förhandshype sin mest anonyma platta (mitt i sommaren!). Eminem är mer utslätad än någonsin, men får fortfarande slentrianmässigt hits, Kylie Minogue blev intetsägande, Svensktoppen regeras av den där extremt utstmetade och intetsägande Skifs/Agnes-låten som åtminstone jag inte får nåt grepp på. Scissor sisters nya är ett steg tillbaka, Magic numbers är numer ett albumband som inte producerar några hitsinglar, osv osv. Här är i alla fall några band som fortfarande värmer och engagerar:
Band of horses - On my way back home
Tame impala - Solitude is bliss
Steve Miller band - Jet airliner. Och varför är då denna rock 'n roll-rökare från -73 med? Tja, kanske för att den öppnar förtexterna till årets kanske hittills bästa film. Men mer om det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar