onsdag 11 augusti 2010

Auteurer 1

Det tog väl en 30 år att inse men ännu lite till av ens barndomsillusioner slogs i spillror när jag fick veta att Albert & Herbert, denna ur-Göteborgska sitcom, i själva verket bygger på en portugisisk förlaga. Lika illa som att Fleksnes egentligen var baserat på en engelsk serie och att manusen är plankade nästan rakt av.

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om auteurer och utvecklingen av dem. Den klassiska beskrivningen av en auteur baseras på Ingmar Bergman, Fellini eller Kurosawa. Regissörer som gärna skrev manus, regisserade och hade en finger med i allt. Man satte sitt signum och en Bergman-film blev omisskännligt just en Bergman-film. Det kände man igen direkt, på allt från bilden till dialogen och ämnen som behandlades. När alal de tre stora mästarna dött har andra tagit över, med kanske mer lättsamma filmer; Spielberg, Woody Allen, George Lucas, Coppola, Scorsese, Polanski, Forman osv. Vi bortser från dem också, eftersom också den generationen blivit gammal och inte gör film lika ofta. 00-talet och 10-talet har fått sina arvtagare. De har absolut inte samma stjärnstatus som sina föregångare men de gör minst lika bra filmer.

En högst personlig åsikt är 00- och 10-talets fyra bästa nya(re) auteurer alla är eller har varit aktuella det senaste året med nya filmer. De vi förhoppningsvis kommer tala om i framtiden. Hade "nöjet" att se den upphypade Life during wartime igår, Todd Solondz nya som lanserats som uppföljaren till Happiness. Är det en uppföljare så lär nog de flesta bli besvikna, åtminstone blev jag det. Halva grejen (om inte hela grejen) med Happiness är två beståndsdelar; karaktärer som är djärvt kontroversiella och fantastiska skådisar. Till på det de fantastiska dialogerna. I uppföljaren har Solondz bytt ut alla skådisar, vädrat ut alla de bästa karaktärerna och ersatt dem med nya. Ja, lite som att komma in i ett Dallas-avsnitt och märka att JR, Bobby och Sue Ellen är utbytta mot andra skådisar. Funkar inte för mig i alla fall... Dialogerna tangerar ibland Happiness briljans men bara ibland och allt som oftast inte.

Todd Solondz för mig är tillsammans med Larry Clark (Kids, Ken Park) den bästa amerikanske regissören som med lätthet röra sig mellan kontrovers, struliga ungdomar, vardagstristess och livsöden där motgångarna ständigt grinar en i ansiktet.

2 kommentarer:

Simon sa...

Vilka är de andra nya auteurerna som du antyder?

Mr Oakbitch sa...

De kommer.. längre fram.. :)