Egentligen hade jag inväntat dagens datum, för att i triumf kunna skriva om en av mina favoritregissörer och hans nya film. Sen läser man Kerstin Getzelius sågande recension i DN och blir omedelbart på dåligt humör. Vad är poängen med att låta nån som just Gezelius recensera en Jean-Pierre Jeunet-film, hon som redan i ingressen klargör att hon inte gillar en enda film av honom? Möjligtvis Amelie från Montmartre. Vad har man då att vänta sig? Det är som att låta en dansbandskritiker bedöma nya Disturbed-plattan. Det är så man faller av stolen, när man läser strofer som "franskt dravel, kanske kul för en 10-åring". Nu har jag faktiskt inte sett nya Micmacs men jag kan inte lita på nån som kallar Delikatessen för "en enda stor gäspning". Där går min personliga gräns för en recensent som mist förståndet och borde ta in på ett av våra tomma rum på avdelningen.I min ranking så har Jean Pierre Jeunet en självklar plats bland de bästa nya auteurerna, även om hans filmer kanske inte alltid har så förbaskat mycket att säga. Men vem bryr sig? Ett oöveträffat bildspråk, berättarglädjen, de burleska karaktärerna, originaliteten, det hejdlösa vältrandet och flirtandet med alla frankofilers laster och positiva fördomar. Det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar