Kräftskiva igår. Ovanligt sansad sådan - därmed inte sagt att det inte var trevligt. Bara att inse att man inte är 18 längre, när man går och lägger sig kring midnatt och tycker att man suttit uppe bra länge.. Vaknade annars med en musikalisk vision. Drömde om att C var min indieciceron i den norrländska talangmyllan och vi var tillbaka till 1992 och då slog det mig... vad jag borde ha sagt på en annan kräftskiva några dagar tidigare. Det var den tiden på kvällen då folk börjar musiknörda sig och diskussionen gick varm om vilken skiva som var Skandinaviens bästa - ever! Helt omöjligt och vansinnigt subjektivt att svara på, men vi utgick ifrån nån slags kvalitet och inte ABBA/Aqua/Roxette-kvantitet. Blev nästan förbannad på mig själv när jag inte kom på en enda vettiga platta och till slut pep fram den löjligt politiskt korrekta Jakob Hellmans debut "..och stora havet". Bra skiva men knappast bäst. För egen del så tyckte jag att de andra alternativen Gasolins liveplatta från -78 och Reeperbahns "Peep show" var rätt usla. Men inatt kom jag på svaret, ungefär vid halv sju på morgonen, fortfarande med lite huvudvärk och fingrar doftandes kräftspad. Det HÄR är ju Skandinaviens bästa platta - ever. Odiskutabelt - det här var både stilbildande, epokgörande och det finns inte en enda dålig låt på plattan. Eller så är det bara jag som är färgad av min samtid.
Kom fram till fler musikaliska insikter under dagen, som hur mycket jag hatar Akon. Bara jag hör hans jävla enformiga röst så stänger jag av radion. One trick pony, anyone? Har sjunger ju ALLTID likadant - är det samma låt han hakat upp sig i, eller kan han inget annat? Och att Madonna fortsätter att göra det. Celebration (finns dessutom otaliga riktigt bra remixer) visar att gammal är äldst och att inte många slår henne på fingrarna nu heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar